Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Grimm är ifrig anhängare af Preussens annexions-politik,
och en del af bokens tilldragelser försiggår under det
Preussiskt-Osterrikiska kriget 1866. Det är i synnerhet på ett ställe, som
han ger en trogen bild af den entusiasm för Tysklands enhet,,
som vid denna tid genomträngde befolkningen och inverkade
försonande äfven på innevånarne i de nyss annekterade
småstaterna. Uppträdet tilldrog sig en natt straxt efter sUget vid
Sadowa, i en landskyrka, som blifvit för tillfället inredd till
lasarett. Skildringen är så poetisk och liflig, den har väckt så
stort uppseende i Tyskland, och eger derjemte, såsom uttryck
af politisk fanatism, så mycket intresse, att vi ej tveka att här
införa densamma.
"Bland en mängd sårade från både österrikiska och
preussiska sidan befunno sig grefve Arthur och hans forna rival, den
unge lärde doktorn, hvilande sida vid sida. Den senares
tillstånd var betänkligt, och en brännande feber jagade sömnen
från hans ögonlock. Slutligen började han helt sakta tala till
Arthur, som dervid påminte om, att det nu var tid att sofva.
"Det blir nog tid för mig att sofva", svarade den sjuke,
och tillade sedan: "hvar blef ni sårad?"
"Vid Sadowa", svarade Arthur.
"Det blef jag också", ropade doktorn med höjd röst, "hvar
stod ni?"
"I centern! Jag fick två kartesch-salvor vid den stora
ka-valleri-choquen, som konungen anförde."
"Den passerade just förbi oss", utropade doktorn med eld,
och hans röst återtog sin fulla klang. "Hörde ni inte hvilket
skallande hurra, vi utstötte, då ni flögo förbi oss som blixten.
Då var jag med! Det var sista gången jag gjort fullt bruk af
mina lungor, och om det äfven skulle varit för allra sista gången,
så skall jag dock underkasta mig utan knot, ty det var en dag
full af ära!"
"Men nu, min vän, får ni lof att sofva", sade grefven och
försökte lugna honom.
"Nej, jag vill icke sofva, det blir nog tid för mig att sofva.
Vet ni", fortsatte han lifligt, "det var just det ögonblick, då
segren syntes oviss, och då vi alla kände, att vi måste slå ett
sista, afgörande slag; och kavalleriet med konungen i spetsen
sprängde fram i galopp, och alla regementerna skreko "hurra",
då tycktes det mig, som om alla de sekel, under hvilka
Österrike med sin smälek betäckt hela Tyskland, upphäfde sin röst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
