Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
Susanna blef långt mera ledsen än glad, då hon hörde, att
det nödvändigt skulle bli hennes öde, att, så gammal ungmö hon
nu var, taga det uppväxande slägtets uppfostran om hand i
Maja-Lisas person. Hon hade så stor misstro till sig sjelf. Ilon trodde
sig ieke om att uppfostra en katt en gång; och hon tänkte icke
ett ögonblick på den bästa af all uppfostran, eller den, som vi
fä af hvarje medmenniska på vår väg, hvilken går före oss med
ett vackert efterdöme och ett högt moralitetsstandar.
Under sin sjukdomstid och isynnerhet under senaste dagarna
hade modren — såsom redan är berättadt — varit i sitt väsende
mindre kärf och hård; men något uppmuntrande och vänligt ord
hade hon ej ännu talat. Men en Söndags qväll, då Susanna
suttit länge tyst och stilla och lyssnat på modrens andedrägt,
reste denna sig hastigt upp och sade:
"Ar det Sanna, som sitter der?"
Hon hade icke kallat henne "Sanna", sedan hon var ett
femårs barn.
"Ja, mor! Gud välsigne! Huru är det?"
"Sitt här barn!"
"Tycker I att I är sämre, mor?"
"Menar du att jag varit stygg emot dig, Susanna."
"Ah nej, mor! Det har I väl inte. Jag har ej varit sådan
som jag borde vara, jag."
"Nej, Susanna, felet var inte ditt. Ser du, jag tyckte aldrig
om barn; och så kom du till mig i en tid då jag inte behöfde dig ...
Det är så, att det kan ingen vanlig mor döma öfver huru det
käns ... Och se’n blef jag gift med din far och se’n skämde ban
bort dig och förargade mig, och du gjorde aldrig en glad stund
mellan dina föräldrar. Och när han se’n var död, så började
ditt lipande, värre än när du var barn, och jag har aldrig tålt
lipande: det duger så sällan till någonting här i verlden. Men
nu dör jag, barn ... Menar du, att du skall knota på min mull,
som jag har knotat på ditt lif?"
"Ahnej, åhnej! mor! jag visste såväl huru det var. Men
det skulle bli långt bättre nu, om I finge lefva? Menar I inte...
"Ta mig i hand, Sanna," sade hon och rösten blef allt svagare.
"Du är god i hjertat och Gud skall hjelpa dig. Men hvarför går
du ifrån mig? Jaså — du vill stanna hos mig, säger du. Gud
välsigne dig för det!" —Hon reste sig upp, men föll tillbaka igen;
och solen bröt i detsamma in och visade Susannas moder,
tillbakalutad i den eviga stillhetens hvila, och dottren, knäböjande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
