Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
Det kan ingen tro huru fint och vackert Susanna ställde det
i ordning i sin lilla stuga till Julen. Först och främst hade hon
ordentligt bakat, bryggt och lakat, och så hade hon skaffat sig
de hvitaste golf man ville se, täckta i ena rummet med julhalm,
i det andra med korslagda halmmattor, på hvilka
eftermiddagssolen kastade sitt guld. Maja-Lisa tyckte att det såg ut~som
ett paradis; och visst är, att en paradisisk helgfrid hvilade öfver
den gamla ungmöns ensliga tjäll, en frid, som ingalunda stördes
deraf, att Maja-Lisas gråhvita katt sprang och förlustade sig
med sig sjelf i julhalmen.
På Juldags-eftermiddagen kommo på klingande slädföre de
förlofvade och helsade på Susanna i hennes nyreparerade och
vackra stuga. Hon fick koka starkt kaffe åt dem och bjuda i
mors egna äkta kaffekoppar, som voro af hundraårigt värde. Och
beröm fick hon både för kaffet och kopparna och hela ställen i
huset; och hon mottog det, blygt förstås, men utan den gamla
försagdheten. Senare på qvällen, fick hon ett annat ännu mera
välkommet besök. Det var enkan från soldatstomen, som kom för
att tacka för Maja-Lisa. Sedan kom hon ofta, för att tacka för
sig sjelf, för all den tröst och uppmuntran, sora den brutna qvinnan
till slut fann sig behöfva och som Susanna, i all sin enfaldighet,
kunde meddela.
En sådan vinter hade Susanna aldrig upplefvat förr. Då
dagens arbete var slut, kunde hon väl mången gång, vid den
flammande reseiden under de långa qvällarna, försjunka i sorgsna
minnen och äfven ibland fälla sina tysta tårar; men det var inga
hopplöshetens tårar nu. Och snart när hon märkte och såg,
huru flitig och stilla Maja-Lisa satt vid spinnrocken och hur
muntert katten lekte med Maja-Lisas garnnystan, log hon i sitt
sinne och jemväl med läpparna, ty äfven den konsten hade hon
nu börjat lära sig.
Och om våren, då hvitlock och majnycklar och blåklockor
döko upp, då var det vackra, heliga kyrkpromenader, icke
uppskakande och förstämmande såsom förr, utan just sådana de äro,
då man kan, i återvunnen frid, lägga ned sitt offer vid Frälsarens
fötter. På hemvägen från kyrkan talte Susanna med Maja-Lisa
dessa allvarliga ord, som hon ännu skulle skämts för att nämna
midt i hvardagsbråket; och kanske var det derföre, som dessa
ord verkade så mycket kraftigare i den ungas hjerta, gömda men
aldrig glömda.....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
