Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Tidskrift för Hemmet); till en skildring af det förstnämnda
finnes rikligt stoff, ehuru det ännu ligger som råämne i minnets
förrådskammare; och nu har det fallit mig in, att teckningen af
ett sommarbesök i Wermland skulle kunna ge ett begrepp om
det slags herrgårdslif, som blifvit betecknadt med siffran II, en
indelning, som dock, liksom alla sådana, i verkligheten blir
betydligt jeinkad, i det de olika kategorierna gripa in i och
mångenstädes sammansmälta med hvarandra.
En vacker Junimorgon förde oss jernvägen med snälltågsfart
ut ifrån hufvudstadens qvalm rätt in i den friska och leende
sörmlandsnaturen. Bruten i vågformiga kullar och lummiga
skogshöjder, mellan odlade fält och speglande sjöar, låg den
framför oss öppen och gladlynt som sörmlänningen sjelf. Inga
skarpa kanter, inga outforskade djup eller himmelsstormande
höjder; — allt jemnadt, afrundadt och slutande sig i mjuka
bugtiga ramar kring de ståtliga herresätena, som utgöra
hufvud-figurerna i taflan och gifva den ett visst förnämt tycke. I
förbifarten kan man till och med skönja det vexlande skaplynnet hos dessa
landskapets aristokrater. Der ses en af de högst uppsatte stolt
framträda med tinnar och torn för att blicka ned på det
plebejiska bantåget; der en annan, som drager sig förnämt
tillbaka för hopens närgångna blickar, förrådd blott af en flik af den
böljande gröna sammetsmanteln; der åter en tredje, som
nedrifvit alla skrankor, ställt sig på jemnhöjd med uiassan af
folket och öppnat armarne för densamma med en halft furstlig,
halft folklig gästfrihet. Det gemensamma draget för dem alla
är en sträfvan till naturförädling, hvilken slutligen vid det
ståtliga Säfstaholm öfvergår till ett konstmessigt skapande —
man kunde nästan säga — af intet. Här står man också vid
gränsen af sörmlandsnaturen.
Landskapet öfvergår snart till en mera vild küfakter:
löfskogen blir sparsammare och barrskogen mer förherrskande, i
Sjöarne sammanträngas och förvandlas till bugtande åar eller
friskt brusande strömmar; herresätena försvinna och i deras
ställe framträda jernbruken med hammarsmedjor och masugnar
såsom grunddraget i nerikes-landskapet.
Allt som tåget för oss vidare i nordvestlig riktning förändras
åter naturlynnet. De små branta kullarna och höjderna synas
på en gång stiga upp och närma sig hvarandra, för att
småningom sammansmälta till höga långsträckta skogsåsar, här och der
delande sig kring breda odlade dalsänkningar, och åter längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
