Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
skenhelighet eller fanatisk öfverdrift hade icke försports. Men
väl klagades öfver oseder införda af löst kringdrifvande folk,
hvilka bl. a., under masken af en oskyldig karaniellshande),
be-drefvo ett. slags lönkrögeri, icke med bränvin, utan med —
Hoffmans droppar. Denna egendomliga handtering lärer i
synnerhet idkas vid de stora bruken, aflöningsdagarne. Ofta röjer
den sig dock genom den starka æterlukten, och säljaren
bortvisas då med stränghet, för att snart åter uppdyka på något
annat ställe i grannskapet. Det rådande onda bland folket lärer
dock vara utvandringslustau, hvilken drifver äfven gainla
välbergade smedsslägter, som i generationer varit fästade vid ett
och samma bruk, att öfvergifva sin goda och trygga ställning
för att i den nya verlden med hustru och barn gå en mer än
oviss framtid till mötes. På tal om den inre hushållningen,
tjenstefel k m. m. klagade fruarna öfver slarf och missbruk af
allehanda slag. Somliga föredrogo dock att behålla gamla
tjenare med deras kända fel och förtjenster, framför att ständigt
byta, helst, tillade en, som man väl kan hoppas att så
småningom vinna deras tillgifvenhet. Andra — och dessa kanske
de mest ordningsälskande — tillämpade ett motsatt system
och yttrade er. sorglig misstro med afseende på tillgifvenheten.
Allt detta afhandlades naturligtvis mellan de äldre
damerna under det belt andra ämnen förehades mellan ungdomen,
som pratade på något afstånd. Deribland befunno sig trenne
unga systrar, hvilkas olika väsende och skaplynne roade mig att
iakttaga, emedan jag inbillade mig hos dem se olika sidor af
svensk qvinlighet återspegla sig.
Den äldsta, vi kunna kalla henne N:o I, en liten, trubbig,
gladögd och rödkindad personlighet, syntes mig vara en
representant af den svenska livardagsqvinnan, med förstånd nog att
förträffligt sköta sina dagliga sysslor utan att sakna högre
intressen, med hjerta nog att offra sig för de sina, utan att
onödigtvis gräma sig öfver lidanden som hon ej kan afhjelpa, samt
med ett lynne, hvars osvikliga glädtighet gör alla bördor lätta.
N:o 2, lång, smärt och smidig, med spelande ögon, liflig
uppsyn, fina händer, och små, sylflika fötter, synes dansa in i lifvet,
som vore det en stor balsal, full af ljus och dansmusik och artigt
skämt. »Hvad det är roligt att lefva!» utgör omqvädet till alla
hennes tankar, hvilka porla fram med friskheten och o med
vitenheten af ett naturligt källsprång, och stänka sitt yra skum öfver alla
omgifvande föremål. Politiken, toiletten, den sista »förtjusande»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
