Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
32, Öfverstinnan,
En af våra ledande qvinnor från 1830 50.
1 lifvet egde hon så många vänner,
Och dock — hur djupt, hur bittert jag det känner
An har ej någon tecknat hvad hon var,
Den ädla, som sin plats här nere lemnat! —
Ack! tidens hand alltre*n har kullen jemnat...
Och ännu ingen!... Så jag suckat har.
Väl sant det. kan i skönsta mening heta:
Evad hon oss var, vi minnas och vi veta;
Fast tolkadt ej, det lefver och det käns.
Så klart som vänlig höstdag mot oss strålar,
Så hennes bild för själens blick sig målar
I drag, som knappt man efterbilda nänns.
Och dock, jag blygs att ännu ingen, ingen
Har brutit tystnaden i skalderingen,
Har stämt en sång, en storsint qvinna värd.
Skall all vår saknad nu jag mägta tyda,
När ändtligt, att en inre maning lyda,
.lag hennes hogkomst egnar rörd min gärd?
Ilur lifligt, ack, jag städse mins dig, gamla!
Du gerna ungdom ville kring dig samla,
Uppå din graf nu samle blommor den.
Jag sörjer dig, jag skall dig aldrig glömma,
När varma fiägtar hjertat genomströmma,
Dess strängar ljuda till ditt minne än.
I skuggan utaf store män en qvinna,
Du kunde för allt sant, allt ädelt brinna,
Nog varmt att elda tänkarns, skaldens hog,
När han mot högre rymder blicken vände,
Ty hvad han sökte, i din själ du kände,
Och seklers arbet tyst du mogna såg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
