Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vidare upp till den starkt befästade s. k. öfra staden var ännu
brantare, hvadan hr K. erbjöd sig att ensam gå dit upp och
t utbedja mig ett samtal med kommendanten. Med förbundna
ögon ledsagades han dit upp af en hop dagdrifvare som
allraminst hade utseende af soldater. Vi tvänne fruntimmer satte oss
emellertid upp i vagnen, och menniskomassan omkring oss ökades
allt mer och mer; man synade oss med vilda blickar och de
anmärkningar man öfver oss gjorde voro allt annat än vänliga.
Nu först började jag frukta att jag gjort mig saker till en
oförsigtighet och kunde blifva qvarhållen i fångenskap. Jag hade
föreställt mig att, när jag kom till en fästning, skulle jag, nu
som 1866, finna allting der hafva en anstrykning af militärisk
ordning. Men huru bedragen blef jag icke derutinnan. Oin
fästningen och dess styrka kan jag naturligtvis intet dömma, men
att den delen af besättningen, med hvilken jag kom i beröring,
kunde tillhöra den »stora nationens» soldater, det hade jag svårt
för att tro. Vi fruntimmer rönte här, af desse galante
fransoser, en behandling, mera rå, än jag skulle väntat inom Europas
lägst stående folk. Ilade det varit allenast franctireurs och folk
af den lägsta klassen, så skulle jag kunnat skjuta skulden pä
deras låga bildningsgrad; men bland den oss inspekterande
massan förekommo Hera officerare i den aktiva arméns uniformer,
hvilka både sågo och afhörde, men dock läto pöbeln i fred och
ro förfördela värnlösa fruntimmer.
»Det faller nästan in i det löjliga, att tvänne fruntimmer och
en ung man, hvilka öppet och under den hvita fanan och röda
korset nalkas och begära få tala vid kommendanten, skulle kunna
allarmera en hel stad och fästning. Vi voro »spioner», så hette
det, och såsom sådana skulle vi blifva behandlade. Gent emot
detta tumult och den alltjemnt tillväxande massans skrik och
skymford, utgjorde vår kusks — en Sachsisk trainsoldat —
orubbliga lugn, ett egendomligt, under andra förhållanden komiskt
motstycke. Alldeles såsom om ingenting anmärkningsvärdt
omkring honom vore å färde, satt han på sin kuskbock, och
öfverblic-kade länge derifrån belt likgiltigt den bullersamma mängden;
tog så upp ur sin ficka, först ett stycke bröd och så en korf,
samt lät väldiga stycken af båda försvinna i sin breda mun.
Efter slutad måltid bearbetade han med samma lugn sin
fält-flaska. Denna likgiltighet uppretade de hotande blusmännen
ännu mer, och en flod af skymford ställdes direkt till honom;
dessa upptog ban dock ingalunda såsom sådana, utan som fra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
