Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.193
samlade, samt de vackra tankar och roliga infall der vexlades.
Allt som systrarnas ekonomiska omständigheter förbättrades,
tack vare en outtröttlig flit och klok sparsamhet, förbättrades
äfven deras bostad. De hade nämligen köpt ett eget, vackert
men anspråkslöst hus i hjertat af staden, och det var en känd
sak inom den litterära verlden, att i hela det moderna New York
icke fanns ett hus med ett så rikt bibliothek och en sä behaglig
och solig salong som detta. Men hvilken sorglig anblick
erbjuder det ej nu! Smakfullt harmoniskt, till och med rikt, men
utan lif, liknar det ett förtroligt anlete, som förlorat allt
uttryck. En sällsam tystnad råder öfver allt; de lätta stegen från
fordom förnimmas icke mera. Man behöfver icke invänta den
tårögda tjenarinnans svar för att öfvertygas att hennes
husmödrar "icke äro hemma". Det står likasom skrifvet på sjelfva
väggarne. För att finna dem måste man gå tillbaka till minnet
och till deras skrifter.
Under sitt fyrtiåriga lif hade Phæbe aldrig varit skiljd från
Alice, hvilken var fem år äldre. Tillsammans hade de arbetat
och sträfvat, fröjdats och lidit; tillsammans sörjt fader och syskon.
"Om", sade Phæbe i sin minnesskrift öfver system, "om Alice
någonsin, undantagandes i sina skaldedröiumar, erfarit en djupare
och heligare kärlek, än den till menskligheten, sä hade hon hvälft
stenen öfver dess graf och beseglat densamma med evig
tystnad." De båda systrarna voro allt för hvarandra. Knappast hafva
tvänne älskande egnat hvarandra en djupare och varmare känsla,
än den som förenade dem; och dock hade båda en så skarpt ut
preglad individualitet att, deras största behag lor dem soin kände
och älskade dem, låg just i deras kontraster. Det var knappast
tänkbart att en sång, diktad af den ena, skulle kunna tillskrifvas
den andra. I utseende, väsende, tankegång, språk — i allt utom
i kärleken till hvarandra och i en djup religiös tro — voro de sä
olika som det gerna är möjligt för tvänne menniskor att vara.
Alices natur gick i moll, Phæbes i dur. Alice drog menniskorna
till sig genom sitt vemod, sin ömhet, sitt moderligt allvarliga
sätt; Phæbe genom sin liflighet. Hon rent af gnistrade och
sprakade af friskt och solvarmt lif. Alice var en engel i
qvinno-gestalt, Phæbe en qvick och sinnrik qvinna, hvars goda engel aldrig
öfvergaf henne. Deras vänner påstodo att Alice aldrig skrattade
annat än åt Phæbes infall och att Phæbe aldrig grät annat än
öfver Alices lidande. Alice, som öfver allt annat älskade ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
