Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.389
tillbedjare i Mexiko. Hon var ej mycket van vid »conposition»,
ehuru hon i skolan skrifvit en uppsats om dygden och en annan
om arbetets värde, båda af mer än en handsbredds längd. Men
som sagdt, "conposition" var ej hennes sak, och hennes mamma,
som läst en af Miss Carys berättelser, hade deraf dragit den
slutsatsen, att hon vore den enda, som skulle kunna och vilja vara
till hjelp i en så grannlaga sak. Alice Cary, som aldrig lemnade
något tillfälle obegagnadt att studera menniskonaturen, mottog
uppdraget. Härigenom inleddes nu bekantskapen, såväl med
modren och hennes klädmäklerirörelse, som med förhållandena i
familjen, hvilket allt beskrifves med en så fin blick för det
sorglustiga i menniskonaturen och en sä ypperligt karakteriserande
penna, att vi endast hos Dickens funnit något motsvarande.
Rikast samlar sig intresset kring modren, dotter af en
uppkomling af tvetydig karakter, hvilken gjort lycka och fått den
ena efter den andra af sina döttrar gifta inom rika och ansedda
familjer, tack vare den ädla puffningskonsten. Endast en af
systrarna syntes ur stånd att tillegna sig denna familjetalang. Det
var vår klädraäklerska. I trots af den finare uppfostran hon
erhållit fäste hon sig vid en simpel arbetskarl, gifte sig med honom
emot familjens vilja, och blef på grund deraf förskjuten och gjord
arflös. Då hon förgäfves sökt höja mannen till sin bildningsgrad
sänkte hon sig småningom till honom och antog hans lägre språk
och simplare vanor, "för att ej synas stå öfver honom." Alltid
glad och arbetsam fann hon sig dock lycklig i sitt tarfliga men
välbergade hem, så länge mannen "bara aldrig så litet" brydde sig
om henne, eller, såsom hon en gång yttrade sig, "så länge hans
tiol skrattade i stället att gräla". Moderskärleken ersatte
föröfrigt rikligen alla hennes försakelser, så länge hon ännu kunde
hoppas tillförsäkra sin Lea, eller »DodJy» såsom den smekande
modersömheten benämnt henne, den högre ställning i lifvet som hon
sjelf uppoffrat. Länge räckte dock ej denna lycka. Mannen, som
genoni en olyckshändelse förlorat synen, jemte en arm och ett
ben, blef alltmera grälig, dottern, allt som hon växte upp, mer
och mer hård och känslolös. "Ingen undervisning eller förfining
biter på henne", klagade modren. "Hvad som hos mig är lånadt
och tilltvunget har blifvit natur hos henne, och ofta tycker jag
att mitt hjerta, slitet mellan kärlek och svikna förhoppningar,
är färdigt att brista".
Alla dessa pröfningar kunde ändock icke nedslå hennes glada
mod, eller för ett enda ögonblick hindra henne att arbeta på huset»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
