Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
våldet i de ovigtiga. Hvad som dock blef en naturlig följd af
denna öfverdrifna artighet mot publiken var — en duktig örfil
at illusionen, ty hjeltinnorna Andromaque och Phèdre m. ti.
föreföllo stundtals såsom simpla pratmakerskor för den, som ville
njuta af tragedierna i sin helhet.
I allmänhet ansågs deklamationen af dessa klassiska
tragedier fordra en viss traditionel fjang på styltor, och de
framställande konstnärerna gåfvo sin rikliga tribut at denna åsigt. Dock,
samma artister, som ena qvällen nästan plågade våra öron med
denna förlegade och hos oss i norden längesedan utlefvade och
utdömda deklamationsmethod, kunde andra aftonen hänföra oss
i det moderna skådespelet eller i komedien genom sin natur och
sin konstnärliga sanning.
För att åtskilja en falsk och förkonstlad deklamation, från
en sann och naturlig, under förhållanden, dä antingen ämnets
gripande innehåll eller deklamatörens klangfulla stämma smeka
och muta våra öron, finnes en utomordentligt enkel utväg, men
hvars sinnrikhet en och hvar efter pröfningen skall erkänna. Man
antingen tilltäpper öronen sa pass mycket, att ljudet från den
talande öfverröstar orden, eller aflägsnar sig sä långt, att dessa
endast dunkelt höras. Hos den falska deklamatören upptäcker
man efter en kort stunds förlopp en gifven tonfüljd, liknande en
sorts enformig melodi, hvilken man mycket lätt kan eftersjunga.
Hos den sanna och naturliga deklamatören deremot kan örat
omöjligen få någon sådan tonstege att klättra på, utan förnimmer
det endast ett virrvarr af ljud, omöjliga att ertappa eller
efterhärma.
Det är derföre som imitatörerne svårligen kunna återgifva
våra mest begåfvade sceniska konstnärers eller offentliga talares
sätt att deklamera, derest icke detta sätt genom några allt för
påtagliga egenheter lemnar ett fotfäste för härnmingsgåfvan. Utan
att nämna några namn på lefvande storheter, som med fördel
imiteras af begåfvade dilettanter i denna väg, kunna vi anföra
namnet på en hädangången, hvilken ingen dristat eller mäktat
efterhärma. Hvilken har väl med framgång härmat Lars Hjortsberg?
Det inses således lätt, att en sann och naturlig deklamation
nästan är ett lifsvilkor för en scenisk artist, såvida han inte,
sedan publiken blifvit mätt pa de öfliga glänsande
konstnärs-gåfvorua, vill se sig långsamt dödad genom imitatörerna. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
