Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
hon lefver ensam, utan bekymmer för dagen, och med räkningen’
nära på uppgjord med alla de känslor, som göra en lifvet
brokigt och bråkigt. Icke som skulle lifvet derför förlorat sitt
intresse för henne; långt derifrån! Allt medan hon sysslar i sitt i
hein, der kaffekoppen och stickstrumpan uppendagadt, pennan1
blott underförstådt, utgöra hennes älsklingsföremål, iakttager
hon med uppmärksam och deltagande blick huru det der bråkiga
lifvet gestaltar sig för grannarne, dervid begagnande sig bland
annat äfven af månstrålen såsom kunskapare på det ingenting
må gå henne oanmärkt förbi. Skulle ni nu, såsom mången med
er, vilja gifva denna sysselsättning ett fulare namn och finna er
för god att lyssna till livad hon har att säga. — Välan! så vill
hon vara lika god vän med er för det! Men vill ni höra och
förstå henne, sä är hon genast färdig att låta er bläddra i den
fullskrifna krönikan.
Magdalene Thoresen far icke på långt när så varligt fram
med sin läsare. Äfven hon vill ge er en inblick i sitt lif och
hem, men hon inbjuder er icke till det lilla qvistekammeret vid
Sölyst i Kjöbenhavn, utan hon griper Gr lik asoin i flygten och
kastar er i en båt, der hon sjelf, sent en höst afton, som helt ung
qvinna kämpade sig fram genom bitter storm till det okända
hemmet på Norges klippkust.
"Stordjupet" rufvade under henne som en öppen graf. Guds
ljus var släckt, mörkrets välde rädde öfver haf och jord. Då
försvann den sista aflägsna skymten af öppna hafvet,
synkretsen trängdes alltmera tillsammans, hon kände sig som hade
hennes ungdomshopp, hennes lifs morgonrodnad, för evigt slocknat.
Hon ville fråga, ville ängsligt spörja om det var nattens skuggor
— det tunga, svarta der vid vattenbrynet, -— som reste sig likt
kyrkor rad vid rad. Men ordet dog bort i en rysning, hon
fattade att det var tjell vid fjell, och i detsamma bröt en
enstaka ljusstråle som ett stjernfall genom natten.
"Der är målet, der är hemmet vårt!" ljöd det med jubel vid
hennes sida. Då brast hon i gråt; hon var eu fremling, som
sökte sig ett mål, ett hem, ett lefvebröd i det okända landet.
Och smärtan födde ett spörjsmål från Gud i hennes själ, om hon
var fast och stark nog till det som förestod, llon kunde icke
svara.
Omhuldad af vänliga händer, "fredlyst af godhet" och "buren
af fast tilltro" satt hon der. Men qvalet är en eld, som alltid
bränner, och längtans vildfogel far alldrig ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
