Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
jag kultusministern och bestämde mig för landtpartiet, och så
sken solen fram genom molnen, grannare än någonsin.
Söndagsmorgonen var vädret herrligt och kl. 9 sutto vi i vagnen,
den lugna frun, de båda flickorna och jag, flickorna utstyrda i
kostymer, som kunnat anstå grefvinnor hos oss. Man är ju ej
sömmerska blott för andra. Pä de höga svarta lockpyramiderna
sutto små koketta hattar med plymer. Maries panna var lugn
och klar och från de fina dragen strålade ett skälmskt leende
emot den vackra sommardagen. Händelsen gjorde att vi fyra
voro ensamma i den stora omnibusen. Det var således vår vagn.
I nära en timmes tid foro vi genom de ofantliga förstäderna,
utefter gator, breda som torg och prydda med de ståtligaste hus.
Slutligen stannade vagnen och vi stego ur. Framför oss, nära
den lilla floden Wien, låg Schönbrunn enkelt och landtligt. Det
är, som du vet, uppbyggdt af kejsar Josef II, var 1805 och 1809
hufvudqvarter för Napoleon och ej många år derefter sista
tillflyktsorten för hans son, hvilken der 1832 afled i samma rum
som fadern bebott. Hatet mot Napoleon fortlefver här ännu,
och man berättar hur han här, som öfverallt der han for fram,
velat tillegna sig och öfverföra till Paris alla konstverk, statyerna
i parken och förstäderna, samt sjelfva den sköna brunnen, som
särskildt behagat honom. Men öfver den lille Wienfloden fanns
ej bro som bar, och brunnen måste vara qvar.
Vid "Egerias brunn" sutto hundratals menniskor, drickande
det iskalla vattnet med tillbehör af en skifva svart bröd. Vi
gjorde som de andra, välsignande Egerias herrliga gåfva. I denna
stilla fristad, med det sorlande vattnet framför mig och den lugna
skogen bakom mig hade jag kunnat förblifva hela dagen. Men
vi skulle nu nödvändigt se allt, menageriet, paviljongen och
framför allt orangeriet. Och sedan skulle vi gå, bara ett litet stycke
sades det, för att få äta middag på ett ställe med herrlig utsigt.
Utsigter äro nog bra, men hvarför skall man springa efter dem!
Det fanns imellertid ingen annan råd. Vägen gick genom åkrar
och skog. Samma blommor som i Sverige helsade mig, samma
träd susade. Vi lemnade skogen och gingo genom en liten stad,
så ännu ett stycke väg —jag var uppgifven af värme och trötthet
— och när vi ändtligen efter en hel timmas vandring uppnådde
värdshuset, orkade jag ej njuta af utsigten! God mat och några
timmars hvila stärkte mig dock snart; dertill bidrog väl äfven
anblicken af det glada, folklifvet omkring oss. Vi intogo vår
middag på en terrass och under våra fötter utbredde sig åkrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
