Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
högre syftén. — Och den moderna bildande konstens skapelser
-samlar sin skönhet isä att säga i en enstaka inre punkt , från
hvilken den utstrålar öfver det hela. En blick, ett drag af
löje, en karakteristisk ställning, — med ett ord den ringaste
yttring af en tefvande ande, d. v. s. af subjektivitet, är
tillräcklig att gifva tjuskraft åt en tafla. Men vi skola ej längre
uppehålla oss vrd dessa distinktioner, som vi förutsätta vara till
-sina allmänna drag bekanta.
Af hvad vi ofvan yttrat om den antika konsten böra vi för
vårt ändamål fasthålla den objektiva karakteren af denna konst
i allmänhet och den egenskapen hos dess skapelser att vara
gudomliga och heroiska i första rummet; ty den sköna
mensk-lighet, som tillerkänwes dem, ega de för oss mera än för dem,
-för hvilka de ursprungligen frambragtes. Denna sista distinktion
är historisk och praktisk; men den är af vigt för bedömandet
éf den behandling, som de gamle konstnärerna underkastade
dem. Den grekiska gudabilden var ämnad att uppställas i
templet såsom föremål för tillbedjan, och den tragiska
hjelte-rolen var ämnad att utföras på teatern vid tillfolien af religiös
betydelse. Dermed sammanhänger den lugna högtidlighet, som
utmärker båda och den ytterliga omsorg i utarbetningen af
hvarje detalj, som af konstnärerna egnades åt begge, och som
-öfverensstämmer ej mindre med den antika konstens princip af
objektiv formskönhet i allmänhet än med det religiösa eller
balft religiösa ändamål, för hvilket den tjenade till medel. —
En lugnare, jemnare och värdigare dialog kan ej tänkas äu den
som utmärker de Sofokleiska tragedierna. Man tycker sig höra
deruti de bildsköna gudagestalternä tala med kalla
marmorläppar, afmätt, enformigt och äfven pathetiskt; men med ett
pathos, som aldrig väcker deras hjerta, aldrig färgar deras
kind, aldrig förändrar deh välljudande entonigheten af deras
metallröst. Hvarje del af denna dialog är på det noggrannaste
afvägd emot den andra; om den ena handlande personen talar i
två rader, så svarar den andra i två; talar han i en så svarar
den andra i en. Det är det jemntrullande vehiklet för en
handling af den strängaste symmetri, i hvilken ödets förnuftiga
lag ersätter individens passion, och det hela är ett konststycke,
som tillfredsställer förnuftet, hänförer fantasien, smeker ärat
— och lemnar hjertat kallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
