Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Hvad mamma berättade om diamanter.
- De hvita dufvorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utseende, som I i går sågen att mitt kors egde, hafva dock icke
diamanterna då de komma ur jorden; det få de först efter slipningen.»
Modren tystnade. »Diamantsökandet är ändå en förskräcklig sak!»
anmärkte Helena. Herman sade: »Mamma, det var bra roligt att få
veta hvar och huru diamanter påträffas. Det gör mig mycket ondt
om de stackars negrerna. Stackars svarta menniskor, som måste stå
hela dagen i vattnet!»
I detta ögonblick inkom Maria, huspigan, med en påtänd lampa.
Ur kakelugnen läto några stekta äpplen höra åtskilliga ljud, hvilka
barnen väl förstodo, ty de sprungo ur soffan och närmare sig
glädtigt kakelugnen. Och så var talet om diamanterna slut.
*
De hvita dufvorna.
Anna och Elise voro i trädgården för att leka. De höllo mycket
af hvarandra och lekte ständigt tillsammans. Flickorna gingo till
trädgårdsgrinden och betraktade derifrån bondqvinnorna, hvilka buro
mjölk och grönsaker till torget. En bondflicka gick äfven förbi med
en korg, full af fjäderfä. Hon höll i handen en träbur, i hvilken två
unga dufvor befunno sig.
Buren var sammansatt af träspjelor och en af dessa hade fallit
ur, hvilket flickan icke varseblef. En af dufvorna trängde sig ut
genom öppningen och flög sin väg.
På det stackars lilla djuret voro dock vingarne klippta, så att
det blott kunde flyga ett kort stycke, och händelsevis styrde det sin
färd rakt på trädgårdsgrinden, der de båda systrarna stodo, samt kröp
ihop vid Annas fötter, liksom om det velat anropa denna om hjelp.
Anna tog det lilla djuret, som var en den allrasötaste snöhvita
dufva, med röda ögon och en liten tofs på hufvudet. Bondflickan
kom dock snart springande, för att återtaga den lilla flyktingen. Hon
satte buren på marken, för att åter sätta fast spjelan. Elise böjde
sig ner och betraktade den andra dufvan, som satt qvar i buren och
som fullkomligt liknade den första.
»Hvad kosta de vackra dufvorna?» frågade Anna; »jag har
penningar i min sparbössa, jag skall gå efter dem.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:25:57 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tgubben/1866/0058.html
