Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den olydiga svalungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det vilja vi för deras egen skull önska,» sade modren; »du vet
ju att goda barn alltid lyda.»
De små svalungarne i boet höllo sig verkligen en stund stilla
och beskedliga, och katten, som med mjuka sammetstassar smög
omkring nedanför på gräset, och så innerligen gerna fångat sig en
oförsigtig liten fogel till aftonmåltid, blickade förgäfves upp med
längtande ögon; ty svalungarne voro ännu fullkomligt lydiga och
tillbakadragna i deras skyddande bo.
Nu hade Antonia fått två hvarf färdiga och i detsamma började
det att blifva lifligt bland svalungarne; väl var att kisse var
bortsprungen för att hämta sig en fet råtta i brist på en fogelunge!
»Mamma!» ropade Antonia, »hvad må väl nu de små svalorna säga
hvarandra?»
»Det ser ut som om en vill vara olydig och hans syskon
bedja honom tänka på föräldrarnes ord.»
»Se då!» sade Antonia förskräckt, »en af ungarne sträcker ut
halsen och synes vilja ut ur boet, hvad vill han då?»
»Jag är gammal nog,» säger han till syskonen; »jag vet nu redan
allt hvad jag behöfver veta och det är tid att jag pröfvar mina
vingar; släpp mig ut och drag mig icke i fjädrarna, det gör ondt!»
»Ack!» bedja syskonen, »stanna qvar, hvad skulle mamma säga om
hon icke funne dig vid sin hemkomst?»
»I ären för rädda,» tröstade sig den olydige fogeln.
»Och hvad pappa skulle blifva ond!» säga de andra syskonen,
»Bevars! han skall endast glädja sig öfver min skicklighet.»
Knappt hade Antonias moder förklarat foglarnes samtal, så satt
den olydiga svalungen redan utom boet, såg helt lycklig på den
nedgående solen och ropade, käckt lyftande sina svaga vingar: »Witt!
witt!» det vill säga: »Passa nu på, jag flyger nu högt upp i den
präktiga linden!» och — han flög, följd af de lydiga syskonens ängsliga
rop. Ett ögonblick lyfte han stolt sina oöfvade vingar och sträfvade
uppåt bladkronan, men — dessa vingar voro iör svaga, han flaxade
och flaxade, och huru djerft han för blott en minut sedan
jublade, nu ropade han, plötsligt kännande sin vanmakt: »O, mina kära,
kära föräldrar, hjelpen mig! aldrig mer vill jag vara olydig!»
I luften ljöd ett svar; de gamla nalkades, ty föräldrakärleken,
har alltid ett skarpt öra för vanartiga barns klagan; men innan de
kunde hjelpa honom, sjönk den unga fogeln, med brutna vingar, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
