Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den än rar och vilka verkningar den
i övrigt må ha haft, kastade den
franska arbetarrörelsen på nytt tio år
tillbaka i tiden. Sanningen i Liebkneclits
ord om ”våldet som en reaktionär
makt i historien” fick en ny
bekräftelse.
Fackliga strömningar.
Under tredje republiken började nya
livstecken först mot slutet av
1870-talet att- visa sig i den politiska
arbetarrörelsen . T1 ackf öreningsväsendet
levde hastigare upp igen. Ett sådant
hade redan på 1860-talet börjat
utveckla sig. De rigorösa förbuden mot
alla fackliga sammanslutningar, som
datera sig — från liberalismens
triumf den minnesvärda natten den
4 aug. 1789 (lagstadgad blev
”arbetets frihet” genom den konstituerande
nationalförsamlingens beslut den 14
juni 1791) hade — frånsett en kort
frihetsperiod under 1848 — gällt ända
tili 1864. Men då erkändes
strejkrätten, och sådana j^rkesföreningar skulle
tolereras vilkas verksamhet ej
inkräktade på principen om ”arbetets
frihet’’’. Formellt gavs alltså
arbetarklassen fria händer i fackligt
avseende, men reellt kringskars detta nog
.så kraftigt. År 1868, då Napoleon III
kände ett ännu livligare behov att
.göra ,sig populär bland arbetarklassen,
mildrades, fortfarande ”i princip”,
bestämmelsen ända därhän, att alla
fackföreningar, som. ej befattade sig
med politik, skulle åtnjuta samma
frihet som — betecknande nog redan
under storborgarskapets herravänlde
under julimonarkin — tillerkändes
indu-striidkarnas olika organisationer.
Efter Pariskommunen följde även
här en reaktionsperiod. Bourgeoisin
darrade för Internationalen och genom
lag 1872 förbjödos .alla förbindelser
mellan franska och utländska arbetare.
Denna lag utsatte fackföreningarna
för allsköns polischikaner.
Borgarrepubliken visade sig värre än
kejsardömet varit på sistone. Efter ett par
år& stagnation tog dock
fackföreningsrörelsen upp sig igen och drog snart
genom kongresser offentlighetens
uppmärksamhet till sig i allt högre grad.
Men då dessa fackorganisationer
voro utan minsta känning med
socialismens idéer, kommo de helt
naturligt att representera samma
konservativa. typ som de engelska, med
självhjälp, ej klasskamp som program.
Och då de engelska trade-unions
egentligen voro de enda utvecklade
fackföreningarna, man kände till vid
denna tid, uppstod allmänt bland
socialdemokrater, i synnerhet marxister,
den övertygelsen, att hur nödvändigt
och naturligt det än var att
arbetarklassen organiserade sig i
fackföreningar, så skulle dessa, lämnade åt sig
själva, bli lika försumpade som till
alla socialisters förtrytelse fallet var
med de engelska.
Fackföreningsrörelsen måste impregneras med
socialistiska principer och aktivt deltaga i
socialdemokratisk politik för att bli
ett värdefullt vapen i klasskampen. I
motsatt fall voro de en fara för
arbetarklassen, ägnade att länka den in på
kompromiss- och konjunkturpolitik i
de borgerliga partiernas kölvatten*.
* Denna uppfattning var ganska
seglivad. Ännu så sent som på tyska
socialdemokratins partidag i Köln
1893 funno sig Liebknecht och
Bebel föranlåtna att varna för en
överskattning av den fackliga
aktionen. Bebel påstod att
fackföreningsrörelsen inte hade någon framtid i
Tyskland därför att dels kapitalets
politiska makt där var så
överväldigande stor, dels hade de
socialpolitiska reformerna, särskilt folkför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
