Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid kom krisen mot 1907 års
slut oeh med den en oundviklig
stagnation i fackföreningsrörelsens kraft
till positiv förbättring av
arbetsvillkoren. Vi leva ju icke för intet under
kapitalismens samhällsordning, och om
någonstädes man så överskattat vad
fackföreningar kunna uträtta, att man
trott att de skulle t. o. m. förmå det
o möjliga: att på det beståendes
grund skapa verkligt tryggade och
tillfredsställande förhållanden för
arbetarklassen, så blev nu den naturliga
begränsningen i vad de ensamma
kunna uträtta klar. Alla omtänksamt
ledande revade segel och beslöto sig
snart för defensivens taktik: att söka
försvara i dåliga tider vad man
vunnit i de goda. Enstaka undantag, där
man fortsatte utan att märka det
ekonomiska väderskiftet, bekräftade blott
den allmänna regeln, att den svenska
fackföreningsrörelsen i stort sett
fullkomligt insåg den ändrade ställningen
och var beredd att handla därefter.
* #
#
Men det hade hänt också något
annat på industrins arbetsfält än
arbetarnas fackliga samling. Sedan 1903 hade
även på arbetsgivaresidan
organisationen i hastigt ökat tempo
vunnit terräng. Den mekaniska industrin
var först färdig och hade redan 1903
och 1905 utkämpat omfattande strider
med ”Järn- och metall”. Den senare
konflikten, mitt i unionskrisen, visade
redan påtagligt, vilken gapande klyfta
klasskampen grävt i det svenska
samhället. Men under då inträdande
politiska situation, som förde vänstern till
ledningen, slöt den striden med
en tillfredsställande uppgörelse.
Sedan dess ha andra arbetsgivareförenin-
gar fört från den sidan det stora
ordet: det blandade’ och emellanåt
något vrångsinta ”Centrala
arbetsgivareförbundet”, för
byggnadsindustrin, men framförallt ”Svenska
arbetsgivareföreningen”, som vår
egentliga storindustris chefer och
ledare, vana att härska och befalla,
genast från början velat smida till ett
vapen, som fyllde den nutida
kapitalismens högsta fordringar.
Att arbetsgivarna lärde av
arbetarna organisationens makt och även
använde den för sina syften, var både
deras fulla rätt och förr eller senare
oundvikligt. Möjligen hade man av
dem, som läst sådana litanior över
arbetarnas påstådda ”missbruk” av
fackföreningarnas inflytande och som
göra anspråk på att företräda den
vidare blicken och den högre
intelligensnivån, kunnat begära åtskilligt mera
hovsamhet och behärskning i bruket
av sin föreningsrätt än vad t. ex. i
byggnadskonflikterna allt emellanåt
presterades; men åtskilligt överseende
må ju gärna visas fackliga nybörjares
första stridslystnad.
Annorlunda måste däremot domen
falla om man finner en
arbetsgivareförening, icke nöjd med den styrka
själva sammanslutningen ger dess
medlemmar, driva en uppenbart
pro-vokatorisk politik för att tvinga
arbetarna till batalj under ogynnsamma
förhållanden, i påtagligt syfte att
återställa det maktläge,
som rådde före
fackföreningarnas tid och sålunda beröva
arbetarna just clen
medbestämmanderätt vid arbetsavtalen, som är hela
fackföreningsrörelsens mening och
innebörd. I så fall bruka arbetsgivarna
s i n föreningsrätt för att göra
föreningsrätten för arbetarna illu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
