Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har redan erinrats. An starkare talade
dock 27 april 1902, efter ”det första
blodet för rösträttssaken”, då diktare,
konstnärer, professorer ställde sig i
arbetareleden vid demonstrationståget.
Så nära ha aldrig arbetare och diktare,
kanske aldrig över- och underklass,
stått varandra i Sverge som då. Det
gick under dessa år av vaknande
fri-hetshopp och vaknande
hemlands-kärlek en vårkänsla genom vårt folk,
som ingen av oss lär få andra gången
uppleva.
Men det var ej diktarna som styrde
Sverge. Det styrdes av statskloke,
mogne, samhällsbevarande politiker —
styrdes direkt till 1905. Det året
klyver för första gången den frisinnade
författarfalangen. En hälft går åt
höger, ledd av Per Hallström och Oscar
Levertin — dock betyder ännu så
länge ”höger” endast en stark
svenskstämning och en förklarlig motvilja
mot norsk separatism. Den andra
hälften trotsar oförskräckt den
storsvenska stridslystna strömningen; i
spetsen för dem står Heidenstam, och
Karlfeldt sjunger upproriskt om
repu-blikanism — i en fjärran framtid.
Än en gång samlas allt frisinne inom
Sverges överklass kring Staaffska
rösträttsförslaget 1906. Det faller — och
när rösträttsstriden skall börjas på
allvar, är all ”bildad allmänhet”,
all’libe-ral ungdom, alla diktare borta. I ett
ögonblick av landströtthet
grundlägger Lindman sitt välde. Målmedvetet
fullföljer han det, tills arbetarna
svälts ut och Sverges framtid är slagen
i spillror. Diktarna tiga — och när
till sist en av dem upplåter sin mun,
kan man endast önska att han tegat
han också.
# *
*
Författaimas politiska ståndpunkt
skönjs i det yttre blott på få och
spridda tecken. Gått åt vänster har
mig veterligt endast en: Ola Hansson,
som alltid gått sin egen väg och
därför aldrig heller blivit ansedd.
Förhonom, säger han i den sköna
inled-ningsdikten till Nya visor (1907)r
är kärlek till fosterland att
göra den ymniga rikedonisvåg
som flödar i jord och flödar i håg
till livsens springbrunnar’ överallt
och tusenfallt.
I På Hemmets altare (1908)
manar han det jubilerande Sverge att
lyssna till rösten som ropar
”Jösse fogde än i din moders hus
spänner havande kvinnor för
lass.”-Strindbergs religiösa reaktion är
känd och har även medfört ett
par-varma fiskar åt socialismen, men detta
har starkt motvägts av den medkänsla
för samhällets små, som aldrig
övergivit honom. Utpräglat fri från det
gängse högerskriandet om Sverges-.
nya storhet har han också varit.
Det är sant, Henning von Melsted
har ock gått åt vänster, ända till
ungsocialismen — ett intressant bevis på
hur svårt skalder, även de radikala,,
ha att trivas inom socialdemokratin..
Anarkismen är tydligen mer poetisk..
Men skaldernas stora ström har
avlägsnat sig åt annat håll. Ett tydligt
tecken härpå är den gryende
försoningen med Svenska Akademin. Det var
med yttersta nöd Wirsén fick
Karlfeldt att stiga in där och glädjen var
visst en lång tid måttlig: man kunde
märka att den allsmäktige fått mot
sig en stark opposition. Men den
”stänclige” är seg; invalen gingo i
huvudsak till sist efter hans önskan
och när Per Hallström måste släppas
in, gällde invalet tydligen en
”mogen”. Det måste sägas, hur stor skam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
