Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1914 - Sköld, Hannes: Till diskussionen i militärfrågan. Svenska programformuleringar och miliskravet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som skola gås. De franska ivrarna för
milishären — exempelvis Hervé i hans
senaste stadium ■— kräva framförallt
kasärnlivets avskaffande
och ersättande av lägerliv i det fria,
något som väl av klimatiska skäl hos
oss vore ogörligt.
I de internationella kongressernas
beslut har man ganska liten
vägledning. Ja, i Köpenhamnsresolutionen
nämnes intet alls om ett militärt
försvar, vilket Carleson i
militärkommittén hälsade som ett framsteg från
Stuttgartkongressen. Det är endast i
den första Pariskongressens
antimili-taristiska resolution som man finner
någon ledtråd till, hur miliskravet
tänkts gestalta sig. Där heter det om
milishären, att
inom den verkligt nationella hären, det
väpnade folket, medborgaren får inom det
nationella livets ram fritt arbeta på att
utveckla sin förmåga och sin begåvning och
utövar sina militära funktioner blott som
en nödvändig följd av sitt medborgarskap.
Vidare heter det att kongressen
kräver att de stående härarna avskaffas
och folkbeväpningen * genomföres på
följande grundval:
nation alhären, den beväpnade nationen,
skall utgöras av alla vapenföra (valides)
medborgare, organiserade distrilctsvis (par
région), så att var stad, var kanton äger
en bataljon, bestående av medborgare, vilka
känna varandra och vilka äro samlade,
väpnade, utrustade och färdiga att marschera
inom tjugufyra timmar, ifall så skulle
erfordras. Yar och en skall äga sitt gevär och
sin utrustning i sitt hem, liksom i Schweiz,
för att försvara folkfriheterna (les libértes
publiques) och den nationella säkerheten.
Vad man ock må säga om denna
planskiss till milisen, ett måste man
dock erkänna: att nämligen de
moderna värnpliktshärarna absolut inte
kunna rymmas inom den. Och det är
detta som det för vårt lands
vidkommande är viktigt att framhålla.
* Det franska uttrycket 1’arme m ont
généial, folkbeväpningen, betyder, som
av det föregående och följande framgår:
det väpnade folket, d. v. s. milisen.
Men vid genomläsande av nämnda
passus kan man inte heller värja sig
för tanken, att det ideal, som så
fram-ställes, tillhör en tid med helt andra
betingelser än vår och ett land med
helt annat läge än vårt.
Pariskongressen hade ännu endast bevittnat
början av imperialismens
väldiga utveckling, vilken kräver härar
med helt andra kvalifikationer än den
här skisserade. Då hade vidare
krigs-tekniken ännu inte nått en så stor
utveckling som nu. Ty ett gevär kan
var man ha hemma hos sig -— men var
och en kan inte äga en kulspruta eller
ett pansarskepp i sitt hem.
Särskilt det senare sakförhållandet
är av vikt. Vid tiden för första
Pai‘is-kongressen var England ännu,
praktiskt taget, allhärskare över haven.
Kolonialismen, detta kapitalismens
sista skede, har emellertid framkallat en
en del andra rivaliserande
sjömakter. Och krigsflottan har därmed över
hela världen fått en allt större
betydelse. Men det är en ganska svår
fråga, den som Ivautsky i fjol i en
diskussion framkastade: Hur skall milisen
kunna genomföras för flottan? Man
behöver bara uppställa frågan för att
se med vilka svårigheter den är
förbunden.
Och nu är det ju så att Sverge, ifall
överhuvudtaget ett försvar där är
möjligt, absolut måste lägga detta på
flottan. Kan man inte hindra en
landstigning från en stormakts sida, så äro
vi praktiskt taget ur spelet. Saken
ställer sig ju helt annorlunda för
Schweiz, som bara äger landgränser.
Ty, som redan statsminister Boström
på sin tid filosofiskt anmärkte, ”intet
främmande fartyg kan annat än
landsvägen forslas till Schweiz”,
åtminstone inget örlogsskepp. Det
är nog inte heller en händelse att
Frankrike och Tyskland, där ju
miliskravet, som redan sagts, är mest
rotfäst, har vidsträckta landgränser. Nu
är det emellertid en sak, som t. o. m.
de allra militärgalnaste högermän
måste erkänna, att vår landgräns är av
tämligen liten betydelse i händelse av
krig, medan i stället vår långa kust-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
