Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1914 - Hedén, Erik: Politikens kämpande grundåskådningar (Macdonald: Socialismen; L. T. Hobhouse: Liberalismen; Lord Hugh Cecil: Konservatismen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allvarligt vill. Det liar också sin
historiska. förklaring, att MacDonald så
ogärna vidkännes klasskampen. Ty
socialismen i England förkunnades ju
ursprungligen av medelklassfolk,
medan arbetarna just i klassintressets
namn stodo närsynt oförstående för
den åskådning som är deras frälsning.
Men numera håller denna förklaring
icke streck. Numera finns ju i
England ett arbetarparti, som visserligen
ej kallar sig socialistiskt, men som
mycket skarpt och medvetet avgränsar sig
från de andra partierna, även från
liberalismen. Det tillåter ej sina
kandidater att tala på liberala valmöten eller
tvärtom, det uppställer motkandidater
mot liberalerna i kretsar där
resultatet uppenbart måste bli en högerseger.
Det är ganska egendomligt att se det
engelska partiet, vilket förkastar
klasskampsteorin, stå mer
självständigt mot Lloycl Georges radikala
liberalism, än vårt parti, som ju är ytterst
rättroget i fråga om klasskampen, står
mot den i flera avseenden erkänt
anti-soeialistiska Staaffliberalismen.
I själva verket är det knappt möjligt
att få fram någon klar praktisk
skiljegräns mellan MacDonalds förnekande
av klasskampen och marxismens
hävdande därav. Å ena sidan är ju enligt
den senare riktningen klasskampens
mål att avskaffa klasskampen. I det
genomförda socialistiska samhället
skola inga klasser finnas, alltså skola
ej kroppsarbetarna eller överhuvud de
för detta proletärerna ha några
fördelar framför andra samhällsmedlem
mar. Detta medför redan nu, att
arbetarna måste lära sig känna gränsen för
deras krav: de ha ej rätt att begära
några fördelar utöver dem, som
rätteligen borde vara allmänt
medborgerliga. Varje erfaren kämpe inom arbe-
tarpartiets led vet ock att han mycket
ofta, ja, vad den tillfälliga fördelen
angår, oftare måste vädja till deras
offervilja än till deras själviskhet. Det
är alltså ett för socialismen ödesdigert
fel att underskatta den praktiska
idealismens makt. Vidare vädja ju
faktiskt alla socialdemokratiska partier
till andra klasser än proletariatet och
det med vädjan ej blott till deras
fördel utan ock till deras rättskänsla. Men
det klippfasta faktum, som trots allt
gör klasskampteorin orubblig, det är
att i prövningens stund proletariatet,
arbetarklassen är den enda som i
avgörande grad står fast. Då borgerliga
panikstormar gå genom landet, svika med
enstaka undantag både akademiker oeh
ämbetsmän, både stora och små
näringsidkare såväl här som i England.
MacDonald har ej förbisett detta, men
ej heller framhållit det med tillbörlig
klarhet, liksom han också säkerligen är
orättvis mot den naturfödda och
fram-åtdrivande kraftkälla, som ligger
bakom de syndikalistfärgade
strejköverdrifterna i dagens England.
Man märker lätt, att den idealism,
som driver MacDonald till opposition
mot Marx’ lära om historisk
materialism och praktisk klasskamp, ej endast
härrör från den Darwinska
utvecklingsläran utan ock från den ärliga
religiositet han har gemensam med så
många av de engelska arbetarledarna,
särskilt de ur kroppsarbetarklassen
ut-gångne. Dock opponerar han ej blott
av programtrohet utan av sitt eget
hjärtas drift kraftigt mot den religiösa
tvångsundervisning, som även de
engelska liberalerna vilja bevara, och det
fastän denna i motsats mot den, som
Fridtjuv Berg skyddat hos oss, icke är
bunden vid någon viss kyrka, och
fastän engelsmännens vida allmännare re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
