Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1914 - Carleson, C. N.: Mexiko—Panama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stängande från
kandidaturen! Det var alltså fråga om en
inblandning av högst ömtålig natur
fölen stat, som ännu höll på sin frihet
oeh självständighet. Oeh ändock äro
ju en Wilson oeh en Lind —
svenskamerikanen, som sändes till Mexiko i
egenskap av Wilsons extraordinarie
underhandlare — ”demokrater”,
d. v. s. de tillhöra ett parti, som burits
av en traditionell strävan att förfäkta
de olika förbundsstaternas
självständighet gentemot centralregeringen.
Över dessa fullödiga
”imperialistiska” krav uppbragtes givetvis en stor
del av Mexikos befolkning. Från
denna stund börjar på allvar den
förvirring, vari Washington-regeringen
spelat och alltjämt spelar. Norra
Mexiko torde länge ha underminerats
av yankees. De mot Huerta
rebellerande insurgentgeneralerna Carranza.
förut guvernör i Coahuila, och Villa,
en begåvad, men hållningslös man, ha
huvudsakligen haft sitt tillhåll i
nordväststaterna Sonora och Durango.
Båda representerade missnöjet med
Huerta, och deras resning var
sannolikt stödd av dollarn. Alltså kunde
ställningen kort oeh gott
sammanfattas så: Carranza-Villa mot Huerta.
Ett par uppenbara äventyrare mot den
relativt hederlige Huerta. Yankees
betala. Washington-diplomatins
dubbelspel belyses ytterligare av följande
moment i krisens utveckling: Förenta
staterna -—• för att utåt ådagalägga
sin neutralitet — hindrade båda
parternas vapeninförsel över gränsen.
Därmed erkände de emellertid
även rebellerna som krigförande part,
legalt likvärdig med den mexikanska
regeringen. Sedan gick president
Wilson ännu ett steg längre, i det han i
februari i år u p p h ä v d e vapeninför-
selförbudet för — rebellernas
del, sålunda gynnande dem. Nu kunde
dessa tränga segerrikt fram, erövra
en mängd viktiga orter såsom Juarez
oeh Torreon samt hota det ofta
omtalade Tampico, varigenom vägen till
huvudstaden lades öppen . .. eventuellt
för amerikanska trupper!! —
allt under det att Huerta förvägrades
att utfå sina vapenrekvisitioner. Nu
är det även lätt att förstå, att
amerikanarna fullbordade denna
förberedande strypningspolitik mot Huerta med
besättandet av Vera Cruz för att även
täppa till vapeninförseln sjöledes från
Europa, sedan man redan hade stängt
landgränsen. Så steg för steg ha
amerikanarna — även utan
vederbörlig krigsförklaring! — blockerat
Mexiko både till lands och sjös.
Och i sin energiska
oekupationspoli-tik med sin formella utgångspunkt i
vägran att erkänna usurpatorn Huerta
försmå de goda yankees ej n u en
dosis sentimental ideologi. I Förenta
staterna lär Madero ha varit
synnerligen aktad som ”ockultist” och
”vegetarian” —- en aktning, som säger
åtskilligt om denna hypermoderna
amerikanska smink-kultur. Nu
heter det att Madero var Förenta
staternas vän oeh att dessas uppgift även är
att skaffa upprättelse för hans död,
men realiteternas realitet är det
intressanta faktum, att Madero ■—
trots sin patriotism — hade funnit sig
nödgad att gynna de
amerikanska petroleumintressena,
vilket däremot Huerta vägrat. Så
framstår då Huerta i belysning härav
som en relativt ”hederlig” och
”patriotisk” statsman. Är det kärlek till
den mexikanska författningens
okränk-barhet, som fört de amerikanska
krigsfartygen till Vera Cruz? Nej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
