Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1914 - Palmstierna, Erik: Samverkan mellan mindre stater till folkrättens utveckling och fredstillståndets betryggande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning på hur tillkomsten av denna nya
konferens borde underlättas. I
slutakten av år 1907 heter det nämligen ”att
«n förberedande kommitté måtte två
år före den troliga tidpunkten för den
tredje konferensen av regeringarna få
i uppdrag att samla de olika
propositioner, som skulle underställas
konferensens prövning, att forska efter
sådana ärenden, som äro ägnade att med
det snaraste kunna internationellt
regleras och att förbereda ett program,
vilket borde av de olika regeringarna
i så god tid fastställas, att det hunne
att ingående granskas i varje land”.
Här hade givetvis varit ett tillfälle för
de mindre staterna att redan på ett
tidigt stadium uppgöra förslag till
denna kommittés sammansättning och hos
övriga makter hemställa om dess
till-blivande. Men om något sådant
initiativ från deras sida har icke
försports och året 1915, då konferensen,
enligt den uppfattning andra
Haag-konferensen uttalade, borde
sammanträda, kommer, som händelserna nu
utvecklat sig, att förflyta utan att
denna förhoppning fylles. Sannolikt få vi
ingen tredje Haagkonferens före år
1917, och detta även av den
anledningen, att förarbetena börjats för sent att
hinna bli färdiga tidigare. Vi ha
sålunda försummat att i vederbörlig tid
möjliggöra det ”kontinuerliga
studie-och beredningsarbete på den
fördrags-mässiga, internationella lagstiftningens
område”, som skall föregå en ny
stats-konferens.
Frånsett Haagkonferensens eller
Interparlamentariska Unionens uttalade
önskemål förekommer emellertid tid
efter annan tankar, uppslag och
definitivt utformade förslag, vilka alldeles
förfalla endast av den anledningen, att
det icke undersökts, om de måhända
kunde äga något värde, som man borde
• ta vara på. Andra initiativ åter bli
väl realiserade på grund av sin
oomtvistliga nytta, men komma icke till
användning i den utsträckning som
Önskligt vore. Jag vill såsom exempel
anföra WinstonChurehills
förslag å den engelska regeringens
vägnar år 1913 om en s. k. rustningspaus.
Det avvisades väl från tyskt håll
under förebärande att det knappast vore
fullt uppriktigt menat och stötte på
utomordentliga svårigheter, men någon
närmare granskning av uppslagets
verkliga värde för frågan om
rustningarnas begränsning har icke skett.
Ingen stat tog upp saken till
undersökning för att med denna utgångspunkt
söka vinna en lösning av det olidliga
rustningsspörsmålet. När
utrikesminister B r y a n förlidet år framlade
sitt förslag om upprättandet av
internationella undersökningskommissioner,
vilka, när diplomatiska förhandlingar
icke förmått lösa en konflikt, ostörda
av fientligheter skulle få arbeta på en
fredlig uppgörelse, så borde man ha
kunnat vänta att detta goda uppslag
särskilt av de mindre staterna skulle
omfattats med livligt intresse och
understöd. Men tills dato ha vi endast
sett. H o 11 a n d och 11 a 1 i e n träffa
avtal med F örenta staterna på
angiven grund. De mindre staterna
ha varken sinsemellan eller i övrigt,
med andra makter ingått
överenskommelser av detta slag.
Frågar man sig nu vad anledningen
kan vara till att så mycket försummats
från de mindre staternas sida, tror jag
att svaret närmast måste bli att det
saknas ett o r g a n, som ägnar hela sin
uppmärksamhet åt hithörande
angelägenheter och som tar erforderliga
initiativ för att betrygga folkrättsarbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
