Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1914 - Lindhagen, Carl: Socialdemokratin och det interparlamentariska fredsarbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tit sig för ändamålet, tillsammans
utkämpat den avgörande striden oeh
undertecknat fredsslutet i Paris. Dessa
makter togo ledningen och sågo sig
främst själva till godo. Bland dem
befann sig också Sverge, och det är nog
mer än en tillfällighet att vårt land
just från denna tidpunkt fått åtnjuta
en oavbruten fred.
Emellertid återstod mycket i
Europa, som ännu väntade på de nya
uppgifterna. Visserligen stiftades år 1815
av Ryssland, Österrike och Preussens
monarker den s. k. heliga alliansen,
vilken förband sig att styra sina
undersåtar i enlighet med den heliga
re-ligionslärans krav men i tillämpningen
blev. bålverket för den politiska
reaktionen. Ehuru den biträddes av
Europas flesta regenter, sprängdes den dock
snart genom Englands motstånd samt
de revolutionsrörelser, som på
1830-och 40-talen framkallades av
densamma i olika länder. Ingenting har
sedan kunnat hejda händelsernas
förlopp i riktning mot nationaliteternas
friförklaring enligt det nyväckta
världsmedvetandets fordringar.
Under hela den eftei’följande tiden
ända till våra dagar kan nämligen
inom det europeiska statssystemet
konstateras, att ingen tanke ens
kunnat uppstå på att det skulle vara
till-låtet att underkuva en fri civiliserad
nation. Tvärtom ha tilldragelserna
efter 1814 medfört oavbrutna nya
landvinningar för nationaliteternas
frigörelse från förtryck. Sålunda ha
följande nationer i Europa helt eller
till vissa delar av sina områden vunnit
självständighet: Grekland (1830 och
1913), Belgien (1814 och 1830),
Rumänien (1856 och 1878), Serbien (1856,
1878 och 1913), Montenegro (1878 och
1913), Ungern (1867), Bulgarien (1878,
1908 och 1913), Norge (1814 och 1905)
och Albanien (1913).
Enahanda företeelser äro de stora
fredsstiftande tilldragelserna: Italiens
enhet (1861, 1866 och 1871) samt
Tysklands enhet (1864, 1866 och 1871).
Att Tyskland därvid i känslan av sin
makt utvidgade sig något för mycket
efter vissa historiska gränslinjer var
ett beklagligt misstag. Nordsleswigs
och Elsass-Lothringens annektering
har efterlämnat slitningar, som
världen kunnat besparas, men att däri se
tillbakagång i utvecklingen är väl ett
ytligt betraktelsesätt. Vilka vida
större slitningar och äventyr skulle vi ej
fåt uppleva, om Europa fortfarande
haft ett söndersplittrat Italien och ett
enahanda Tyskland.
Denna utveckling är emellertid ännu
icke avslutad i världen.
Mångenstädes finnes det ännu eruptiv jordmån,
där man kan vänta katastrofer. Det
är de trakter av jorden, där folkslag
med kultur och kulturmöjligheter
ännu äro undertryckta eller där
naturfolk leva och kolonialpolitiken ännu
icke vunnit sin avslutning. Det är
därför barnsligt och obetänksamt att
i varje yttring av en sådan katastrof
se ett vittnesbörd om ett allmänt
osä-kerhetstillstånd i världen, ehuru det i
stället är ett utslag av den evolution,
som skall leda oss fram till allt större
trygghet.
Ett belysande exempel på
nationa-litetssakens betydelse för
fredstillstån-det är Balkan. Denna trakt har sedan
länge varit Europas oroliga hörn och
varit detta just därför, att
nationaliteternas rätt varit fullständigt åsidosatt.
Alla oroligheter under det gångna
århundradet i nämnda trakter ha
uppkommit av denna anledning. Det
senaste krigets huvudorsak låg däri, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
