Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1914 - Carleson, C. N.: Hellas visdom (Platon: Gästabudet och några andra dialoger)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oförgängliga, som ”varken uppstår
eller förgås”. Så högt nådde grekisk
tanke, men dennas klarhet och
måttfullhet lät aldrig strävan till det
högsta sköna och goda skrida över i den
kroppens och begärens förnekelse,
som längre fram i tiden skulle taga
skepnad i kristendomens mörka
fördömelse över ”köttet”. I denna punkt
kunna vi mäta platonismens
överlägsenhet över kristendomen, oeh
jämförelsen mellan de båda andliga
världsmakterna säger oss kanske ännu mer,
om vi sammanställa de båda
åskådningarnas vägar till det högsta
goda: I kristendomen den vaknande
svndkänslans, den förkrossande
ångerns och den mot stoftet böjda
ödmjukhetens väg •— hos Plato däremot
hjälper oss dit "Eros makt och
manliga sinne”.
I ”Faidros”, den följande dialogen,
fortsattes hånet över brackdöme och
sofister. Över den vackra skildringen
av Sokrates’ och Faidros’ vandring
längs Ilissos är Athens solhimmel;
man lägger sig ned under en platan,
och samtalet börjar. Där hånar
Sokrates sofisternas allegoriska
förklaringar av den förskräckliga mängden
gudaväsen; till sådant har han ej tid,
då han ännu ej ”lärt känna sig
själv”. Utrymmet förbjuder mig att
närmare gå in på diskussionen av den
uppställda satsen: ”Man bör visa sig
mer tillmötesgående mot den man icke
älskar än mot den man älskar”.
Medgivet att den älskande är galen,
uppkastas frågan: är galenskap ett ont?
Mania (vansinnet), d. v. s. ”av
gudarna inspirerad galenskap” är
förmer än mänsklig klokhet. Den renar
och befriar. Blott och bart
skicklighet gör inga stora diktare. Jämför
härmed Saint Simons yttrande: ”Man
måste ha lidelse för att utföra stora
ting”. Här låter nu Platon
Sokrates bevisa själens odödlighet: det som
alltid är i rörelse och försätter sig
självt i rörelse är odödligt. Början
rör sig, början har aldrig
uppkommit. Härmed är själens begrepp
identiskt. Själens väsen är ofattbart,
fattbart är blott vad det liknar. I
ständigt växlande gestalt genomvandrar
själen världsalltet. Somliga själar ha
sjunkit ned i jordisk gestalt — d. v. s.
till fenomenvärlden, som endast
skenbart ”rör sig av sig själv”.
Under en mytslöja — själen består av
tre delar, två gestaltade som hästar
och den tredje som en körsven, varvid
ondskans häst drager ned mot jorden
— skymtar liksom en aning om
attraktionskraften. Med denna åskådning,
som förutsätter det blott av
förnuftet skådade varat, sammanhänga
föreställningarna om själavandring i
tiotusenåra ”kretslopp” oeh om
pre-existens, bevisad av ”erinringen om
skönhetens idé”, ”erinringen av det
vår själ en gång skådade”, ty
där-förutan kunna vi icke förklara den
längtan till skönheten, som A^äcker den
häftigaste av all kärlek. Denna
kunna vi se, men icke visheten. Denna
längtan och kärlek är liktydig med
filosofi, d. v. s. den högsta ”musik”
(musik i den vida bemärkelse
grekerna fattade ordet).
Mot denna bakgrund av idealiskt
symbol-tänkande reses då
sannings-kravet gentemot sofisterna, gentemot
retorerna-politikerna, som ”blott
behöva veta vad mängden anser
för rätt” för att övertyga. Så
svänges gisslet åter av
intelligensaristokraterna över advokatens och
politikerns konst att oförmärkt jämka
ihop motsatserna och lura de urskilj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
