Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Möller, G.: Socialdemokratin och kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan dess härmassor blivit färdiga till
aktion! Vi måste erkänna, att så som
händelserna utvecklade sig den tyska
socialdemokratins plikt var klar ■—
icke att försöka en kupp utan att hålla
Ryssland inom dess gränser.*’ Vi måste
upprepa det: tsarismens hotande makt
omintetgör, då den så vill, de ädlaste
strävanden i Väst-europa, förlamar de
västeuropeiska folkens frihet sstrider
och kastar hela den västerländska
civilisationen i grus och spillror.
Nå, men den franska
socialdemokratien då? Ja, vi ha sett att den tyska
socialdemokratin måste låta sitt lands
mobilisering ostörd ha sin gång. Sedan
massorna ställts under vapen,
inrulle-rats i härarna, vad skall då kunna
göras för att hejda lavinen? Skulle det
ha varit tänkbart att hindra den tyska
uppmarschen mot Frankrike?
Uppenbarligen icke. Något sådant kunde
omöjligen ske utan en tyst
överenskommelse bland soldaterna före
in-r ull eringen att vägra gå med i
marschen emot de franska gränserna.
Det säger sig självt att en sådan
överenskommelse vore omöjlig att
organisera. Fransmännen måste
sålunda känna sig övertygade om att en
tysk invasion hotade, och den franska
socialdemokratien måste å sin sida
säga sig, att alla åtgärder från deras
sida till att hindra Frankrike att stå
färdigt till mottagandet av tyskarna
endast skulle lägga landet försvarslöst
men ingalu n d a hindra kriget. Det
ligger något oändligt tragiskt i att nöd-
* Denna artikel är skriven vid dramats
början, långt innan jag läst d:r Siidekums
apologi — ieke för de tyska
socialdemokraternas hållning ntan för den tyska krig
s-politiken! Det behöver väl knappast
påpekas att mitt försvar för partivännerna
i olika länder är väsentligt skilt från d:r
Siidekums stortyska resonemang.
gas konstatera att den starkaste, mest
positiva och handlingsdugligaste
fredsvilja i alla Europas kulturellt
utvecklade stormakter på kontinenten sålunda
inför händelsernas snabba utveckling
ser sig totalt förlamad och ur stånd
att handla. Den utredning, som här
presterats, visar att händelsernas egen
obönhörliga logik tvingat
socialdemokratien att inskränka sig till protester
emot den politik, som lett fram till
världens förvandling till ett dårhus,
och frånsäga sig allt ansvar för den
inträdda situationen, men för övrigt i
varje land erkänna, att plikten till
försvar av nationen i protestögonblicket
överskuggade varje annan plikt.
Vad här sagts är sagt under den
tysta förutsättningen, att
socialdemokratien i Österrike, Tyskland och
Frankrike verkligen kunde sätta makt bakom
sin fredsvilja, d. v. s. att de
socialdemokratiska partierna åtminstone
kunde ha gett sina regeringar så mycket
att tänka på hemma, att
krigsförklaringarna utåt endast blevo tomma
proklamationer. Det förfärande är ju att en
samvetsgrann undersökning, som
allvarligt beflitar sig om att sätta sig in
i våra broderpartiers ställning i de
avgörande ögonblicken före världskrigets
utbrott, nödgas slå fast passiviteten
som partiernas främsta plikt och
skyldighet.
Man kan mycket allvarligt
ifrågasätta om ens Tysklands och
Frankrikes socialdemokrati haft en sådan
makt — att ÖsteiTike saknade den
makten är uppenbart. Hela denna
del av problemet förefaller för
närvarande ej behöva upptagas till
diskussion. Klart är emellertid, att den
moderna borgerliga statsmakten,
fungerande nästan som ett urverk, besitter
en styrka och elasticitet, som är full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
