Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8-9, 1914 - Larsson, Yngve: Världskrigets upphovsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m ens o f fe n s i v a o c h k r i g’
i-s k a k a r a k t ä r. Dess mål kan icke
nås utan krig på liv och död med
Österrike, med vissa av Balkanstaterna, med
Rumänien. Rysslands antiösterrikiska
Balkanpolitik,vars trogna verktyg
Serbien enligt Hartvigs egna ord varit, är
i grunden aggressiv och £ r e d s f
i-entlig. Dess intresse på Balkan är
erövrarens. Österrikes intresse är ett
genom ärlig fred tryggat status quo,
Rysslands förändringens, krigets. För
denna politik kan Ryssland ingalunda
åberopa strategiska skäl. Sassonovs
jämförelse mellan Serbien och Holland
(akt 139, Englands vita bok) är
oriktig, då ett tyskt Holland verkligen
skulle innebära en försämring av
Englands strategiska läge vid Nordsjön,
medan en österrikisk ockupation av
Serbien i och för sig icke alls berör
Rysslands militära ställning.
Så långt till förklaring av
Österrikes uppträdande. Undersökningen av
ursprunget till det serbiska dådet i
Se-rajevo lämnade enligt Österrikes
mening bevis för att det skett med
serbiska myndigheters vetskap och stöd.
Det riktade då till Serbien (torsdagen
den 23 juli) en not med begäran om
full upprättelse och underströk sina
fordringars allvar genom att kräva
deras obetingade antagande inom två
dygn (autentiskt återgivna i
Nord-deutsche Allg. Zeitung 25 och 29 juli).
Detta steg synes väl bryskt. Kunde
icke Österrike genom att använda
lenare former i sak vinna sitt mål ? Inför
det stöd, som från alla liåll lämnades
regeringens beslutsanuna politik, torde
det dock vara säkrast för den
utomstående att avhålla sig från något
omdöme. De österrikiska
kommentarier-na till Serbiens svarsnot synas mig
också visa, att farhågorna för ett
utdragande i längden med tomma
undanflykter från Serbiens sida icke voro
obefogade. För övrigt, vad Österrike
här ville vinna, var icke några
materiella fördelar, om vilka det kunde löna
sig att söka kompromisser genom
förhandlingar, utan endast ett öppet
erkännande, att Serbien icke vidare ville
hava något att göra med eller stödja
den rörelse, som lett till mordet på
Österrikes tronföljare. Detta
erkännande hade endast värde i den mån det
gavs förbehållslöst.
Den österrikiska noten delgavs
genast alla makter, och i den ställning
de redan den 24 och 25 juli intogo,
återspeglades i viss mån den
gruppering, som ledde till kriget. Först
R y s s 1 a n d. Redan på torsdagen,
den 23, hade den österrikiska noten
intelegraferats från Belgrad till
Petersburg, med det besked att den var
oantaglig för varje serbisk regering
(gula boken, akt 1). Vad Ryssland
svarade, har man aktat sig att i gula
boken meddela, men det är lätt att
gissa. I ett telegram av den 24
anropade serbiska kronprinsen tsarens
”ädla och slaviska hjärta” om hjälp
så fort som möjligt (akt 6), och tsaren
svarade följande måndag, den 27, i
välvilliga ordalag, att Serbien borde söka
en lösning, som ”bevarar Serbiens
värdighet och förekommer ett nytt krigs
fasor”. Icke i något fall skulle
emellertid Ryssland bli likgiltigt för
Serbiens öde (akt 40). Intet under, att
kronprinsen skyndade att tacka ”det
heliga, slaviska Ryssland”, och att
ministerpresidenten Paschitj omfamnade
ryska sändebudet och under
korstecken och tårar utropade: ”Herre Gud,
den store och. barmhärtige tsaren!”
(akterna 56 och 57).
Kort och gott, Ryssland ansåg, att
Serbien icke borde ge efter, och än
mer, det förklarade sig säkert berett
att med vapenmakt hjälpa Serbien mot
Österrike. Med all sannolikhet
påbörjades dess mobilisering redan fredagen
den 24, om icke förr: inrikesministern
Sassonov försäkrade denna dag
Englands sändebud, att ”en rysk
mobilisering i alla händelser måste
företagas’^!), och att ministerråd skulle
hållas därom den 24 och 25 (akt 6,
engelska vita boken). Vid dessa
tillfällen synes storfurstepartiet ha segrat:
enligt vad franska officiella
berättelser över krigshändelserna
numera försäkra, började den ryska mo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
