Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Wigforss, E.: Världskrigets upprinnelse ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är emellertid nog så, att förf. själv
har en känsla av svårigheten att
framställa Rysslands krav på
förhandlingar i den föreliggande frågan som en
klar offensiv. Och därför ger han oss
en bakgrund av de båda
stormakternas hela Balkanpolitik, där Rysslands
krigiska och Österrikes fredliga
avsikter hävdas i mycket kategoriska
ordalag.
”Rysslands antiösterrikiska Balkanpolitik,
vars trogna verktyg Serbien enligt Hartvigs
egna ord varit, är i grunden aggressiv ocli
fredsflentlig. Dess intresse på
Balkan är erövrarens. Österrikes intresse är ett
genom ärlig fred tryggat status quo,
Rysslands förändringens, krigets.”
Rysslands Balkanpolitik har jag
ingen anledning att göra fredligare, än
den är. Maktpolitiken går ju ständigt
ut på förändring. Så mycket
egendomligare verkar därför påståendet
om Österrikes omvändelse till tron på
status quo. Att denna lära inspirerat
Österrikes tidigare Balkanpolitik kan
ju inte gärna vara Yngve Larssons
mening. Och teorien om en
sinnesändring efter de senaste Balkankrigen
måste stödjas med helt annorlunda
talande bevis än att ”Balkankrigen ha
genom skapandet av de militärt
kraftiga sydslaviska staterna skrinlagt alla
planer på en österrikisk expansion
söderut...” Tills sådana bevis
presterats, har man alla skäl att anse
Österrike fortsätta sin gamla politik både
för egen räkning och som ”nyckel åt
pangermanismen ” (Kjellén). Ty att
även Tyskland skulle skrinlagt
programmet Elbe—Eufrat, har väl ingen
ännu velat påstå, och som Kjellén i
Stormakterna IT, 168, anmärker,
äro Bulgarien—Serbien—Montenegro
”den slaviska rasens långt utsträckta
arm, det mest iögonenfallande
’inrikes’hindret för Tysklands levantinska
planer ’ ’.
Skall alltså Rysslands uppträdande
få namnet aggressivt, måste det ske
ut ifrån den ståndpunkt, som från
krisens början var centralmakternas,
nämligen att frågan rörde endast
Österrike—Serbien, och att här hade Ryss-
land över huvud taget intet att skaffa.
Även en man som Bernstein har
yttrat sig i samma riktning och dragit
upp en parallell med en tysk
inblandning i en skandinavisk konflikt.
Bortsett från att just Bernsteins svenska
meningsfränder kanske inte skulle
finna dylika tyska anspråk så
upprörande, måste jämförelsen avvisas
såsom alldeles förfelad. Historiskt givna
förhållanden mellan folken får. man
ta som de äro, och vår ställning till
den nya germanska stormakten har nu
av historien formats helt annorlunda
än Serbiens till Ryssland. Deras
intima förbindelse var ett faktum, och
att vilja bortse därifrån vore
ungefär lika orimligt som att inte vilja
erkänna en formlig allians. Det är en
fullständigt objektiv redogörelse, som
ges i den ovannämnda officiella
engelska framställningen, när det heter:
”Rysslands intresse på Balkan var
bokant. .. . om Serbien, såsom det
österrikiska sändebudet yttrade till sir E. Grey den
29 juli, ’betraktades såsom varande inom
den österrikiska maktsfären (spliere of
in-fiuence) om Serbien skulle förödmjukas, då
kunde Ryssland säkerligen inte förbli
likgiltigt. Det var inte en fråga om politiken lios.
ryska statsmän i Petersburg, utan om den
djupa, nedärvda känslan för Balkanfolken,
som fostrats hos det ryska folket genom en
mer än tvåhundraårig utveckling. Dessa,
ting . . . voro givna fakta i den europeiska
situationen .. . Tåligt afbete kunde kanske
ändra dem, men vad år hade frambragt,
kunde inte skjutas åt sidan på en dag.
Doek, två dar var så mj^cket som
Österrike beslöt att bevilja för uppgiften.”
Att i likhet med d :r Larsson från
första början tala om ”Rysslands
aggressiva politik”, ”Rysslands
krigsplaner”, ”Rysslands stridsiver”,
vilket allt England och Frankrike inte
gjorde några försök att hejda, det är
därför att argumentera ut ifrån rena
antaganden rörande Rysslands
avsikter i allmänhet, utan stöd
i just vid detta tillfälle föreliggande
fakta. Det finns i själva verket
ganska mycket., som tyder på att
Ryssland inte hade lust att begagna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
