Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Wigforss, E.: Världskrigets upprinnelse ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande kom. Ocli den föregående
redogörelsen synes mig otvetydigt visa, att
o m Österrike slutligen vid åsynen av
farans storlek uppgivit sin
ursprungliga ståndpunkt, att noten till Serbien
icke kunde diskuteras och icke
underställas medling, så har detta steg inte
tagits förrän den 31 juli, alltså
samtidigt med eller snarast efter den
allmänna ryska mobiliseringen. Det kan
alltså från rysk sida hävdas, att dess
krigsförberedelser företogos under
intrycket av, att Österrike icke ville
tillåta någon inblandning och att dess
villighet att diskutera förhållandet till
Ryssland i allmänhet utan
hänsyn till den serbiska noten var
meningslös och endast gick ut på att
vinna tid för att hinna krossa Serbien.
Om man härtill svarar, att Rysslands
allmänna mobilisering var så
brådstör-tad, att den inte förråder villighet att
verkligen påtaga sig någon större risk
för fredens bevarande, så skall jag för
min del ingenting invända. Men om
man mäter parternas. handlingssätt
med detta mått, vad blir då det enda
möjliga omdömet om Tysklands
ultimatum till Ryssland att fullständigt
demobilisera ? Ty det var inte så, som
Yngve Larsson säger, att ”i trots av
att full enighet var inom räckhåll
mellan Västeuropas och Mellaneuropas
Inakter om den serbiska frågans
behandling, fortsatte Ryssland i
påskyndat tempo sina krigsförberedelser”.
Under de timmar, då en
överenskommelse syntes möjlig, o m det nu var
mera än ett sken, faller intet annat än
Tysklands ultimatum. Det är kanske
starkt att säga med Vorwärts den 1
aug., att Rysslands mobilisering på
grund av sin långsamhet ’ ’icke behöver
göra Tyskland nervöst”, men att med
kunskap om Österrikes eftergift
använda de närmaste timmarna, inte för
att skaffa klarhet angående Rysslands
fordringar utan för att invänta svar
på ett ultimatum, och att då detta
uteblir, inte bara omedelbart mobilisera
utan även utfärda krigsförklaring, det
torde vara svårt att karaktei’isera med
mildare ord än F. W. Hirsts 0111 ’ ’tyska
regeringens ursinniga (frenzied)
handlingssätt” (Economist 8 aug.).
Att d:r Larsson inte ens häri kan
finna något stridande mot teorin om
Tysklands oavlåtliga arbete för freden,
kan endast förklaras ur hans i början
av denna artikel påpekade oförmåga
att inför påståenden från
centralmakterna bevara sin kritiska
självständighet och bör ses i ljuset av hans nästan
obegränsade förmåga att i de mest
överraskande sammanhang finna
tecken till Tysklands fredsvänlighet. Ja,
Tyskland är enligt d:r Larsson så
fredsvänligt, att det med glädje skulle
ha avstått från att slåss med England
och Frankrike och begränsat kriget till
östfronten (sid. 284). Det kan förvåna,
att inte denna tankegång blivit utförd
vidare. Ty visserligen skulle man vid
nästa steg ha funnit ett ännu
fredsvän-ligare Ryssland, som med minst lika
stor glädje hade inskränkt kriget till
endast sydfronten, men till sist kommer
man ju ändå fram till det allra
fredligaste Österrike, som bara ville kriga
med Serbien, och det skulle ju för
övrigt inte bli ett verkligt krig utan en
enkel straffexpedition.
Den som inte besitter denna
ogrumlade tro, kan vid bedömande av
Tysklands roll till en början inte undgå
att ta intryck av det faktum, att
Tyskland lämnat Österrike fullkomligt fria
händer vid aktionen mot Serbien.
Ingen kunde vara okunnig om att denna
aktion, driven över en viss gräns, skulle
ställa Europa inför risken av ett krig
mellan åtminstone fyra stormakter.
Att då lägga avgörandet i det av hat
och fruktan uppfyllda Österrikes hand
bevisar inte någon omsorg om den
europeiska freden. Vad Tyskland gjort
under förhandlingarna på den punkt, där
avgörandet låg, nämligen i Wien, är
fullständigt dunkelt, tills Tyskland
offentliggör sina instruktioner till
sändebudet i Wien. Hittills föreligga endast
tyska påståenden. Och d :r Larsson
synes, betecknande nog, finna det
naturligt, att han skall kunna stödja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
