Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1914 - Lorén, S. G.: Polisväsendets reformering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väsendet på platsen oeli vara skyldig att föra
protokoll vid sina förhandlingar. ”
Därjämte ansåg förbundet att
straffbestämmelser för polismans
disciplinförseelser borde fixeras och
bestraffningarna enligt författningen ådömas
av polisstyrelsen samt slutligen att
polisman vore skyldig att fullgöra
förmans befallningar, såvida dessa icke
stredo emot allmän lag.
Detta är, som synes, goda och
nyttiga förändringar, som Svenska
polisförbundet ville se införda i den
blivande polisförfattningen.
Men annorlunda länkades sedermera
frågans öden.
Den Lindmanska ministären uppdrog
1907 åt dåvarande polisintendenten
Hjalmar von Sydow att
utarbeta förslag i polisförfattningsfrågan.
Beträffande den yttre formen
lyckades hr von S. att giva sitt förslag en
klädnad, som riksdagen tydligen icke
avsett i sitt skrivelseförslag. Han
benämnde sitt förslag ”reglemente för
polispersonalen i riket ’ ’, ehuru det,
såsom Svenska polisförbundet anförde,
av riksdagens skrivelse tydligt
framgick, att den avsett en lagstiftning,
innehållande allmänna bestämmelser för
polisbetjänte i stad och därmed
jämförlig ort, som borde bilda en
motsvarighet till lagen om
fjärdingsmanna-bestyrets utgörande av år 1890 jämte
instruktion härom.
En utpräglad klassinstinkt vädrade
i den föreslagna kommunala
polisstyrelsen en attack mot det privilegierade
fåtalets maktställning över polisen. På
tal om polisstyrelsen säger nämligen
von S. bland annat:
”Det vore ieke omöjligt, att till sådana
ledamöter valdes personer, som sökte leda
polisens verksamhet efter andra hänsyn än
lydnaden för gällande lag och instruktioner.
I utlandet hade ieke saknats exempel på
konflikter, som haft sin rot däri, att
chefskapet över polisen utövats av en genom
allmänt val utsedd kommunal
förtroendeman. Vid oroligheter, förorsakade av
arbetsinställelser eller dylikt, hade inträffat,
att polispersonalen kommit i en ytterligt svår
ställning, ställd mellan å ena sidan pliktens
bud och å andra sidan ett tryck i motsatt
riktning, som direkt eller indirekt haft
understöd i polischefen. Icke minst för
polispersonalens egen skull borde därför den
föreslagna anordningen undvikas.”
Tydligare uttalande än detta om
varpå polisens verksamhet är speciellt
inriktad kan icke givas. Den skall
vara till för att av det besittande
fåtalet kunna användas i de sociala
konflikterna på den ”rätta” sidan. Undra
då på att dessa personer med bitter och
djup grämelse höra talet om den
kommunala polisstyrelsen!
Emellertid, från sådana
utgångspunkter var ju intet annat att vänta
än att hr von S. skulle söka
bagatellisera eller, kanske rättare, söka att så
litet som möjligt röra vid det delikata
spörsmålet: den kommunalvalda
polisstyrelsen. Herr von S. gjorde
gällande, att han givit sitt förslag sådan
karaktär och sådant innehåll, som i
riksdagens skrivelse antytts, medan
däremot Svenska polisförbundet i flera
avseenden uttalat meningar, som, enligt
von S., ej funne stöd i
riksdagsskrivelsen och som av flera anledningar
syntes von S. ej böra vinna gillande.
Hr von Sydow lämnade vid sin
utredning en redogörelse för i olika
länder tillämpade polisförfattningssystem.
I full överensstämmelse med sin
härovan uttalade uppfattning uteslöt han
från sådan redogörelse Englan d
med dess demokratiskt inrättade
polissystem. Det var säkerligen icke hr
von S. obekant, att på
polisförfattningens område råder samma principiella
motsatsförhållanden som på de flesta
andra. Å ena sidan en starkt
centraliserad byråkratisk typ, å den andra en
på självstyrelseprinciper byggd, vilken
främst anlitar medborgarnas
självbestämda verksamhet vid utövandet av
polisens kall. Det var den förra typen,
som hos von Sydow blev föremål för
beaktande, medan den sistnämnda helt
förtegs.
Detta tillvägagångssätt blev strax
föremål för en vederhäftig och
strängkritik av fil. d:r Sigurd Hansson i
Göteborg, som i en broschyr av 1907 dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
