Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1916 - Hedeman, Ejnar: Den 6 augusti 1916
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 6 augusti 1916,
Några reflexioner efter fredssöndagen.
För TIDEN av EJNÅR HEDEMAK
Medan krigsfurien firar sina
blodigaste orgier i det gamla Europa
och den civiliserade världens
skönaste och rikaste länder hemsökas
av en förödelse långt
fruktansvärdare än den våldsammaste
naturkatastrof, medan dess folk, gripna av
hatets vansinnesyra, mötas i
oförsonlig dödsstrid, efter vilkens slut
det varken skall finnas segrare
eller besegrade, endast döende och
förblödda, har längtan efter fred
och folkförsoning vuxit sig allt
starkare i de neutrala länderna,
dessa lyckliga småstater i den
brinnande cirkelns periferi, tills den
slutligen utmynnat i en mäktig
manifestation av alla folks
krigstrött-het och krav på ordnade
internationella förhållanden. Kanske är det
så att de neutrala folken bära en
långt tyngre börda än de
krigförande vilja medgiva? Vi äro
visserligen förskonade från krigets
ohyggligaste följder, våra länder
äro icke härjade som deras, vår
.manliga ungdom ruttnar icke bort i
löpgravarnas’ lervatten eller
återvänder icke spolierad till kropp och
själ från trumeldens inferno för att
blott öka vidden av det mänskliga
lidandet, vi äro i sanning lyckliga,
ty oss bränner icke detta
fasansfulla brott, som kastar en mörk
skugga över de i virveln indragna,
men ändock är vår andel stor nog
att låta oss känna en smärta, som
det kräves mod och sann tillit till
humanitetens slutliga seger att
uthärda. Vår roll är åskådarens, den
maktlösa åskådarens och den kan
ofta vara fruktansvärd nog. Ty
att icke kunna ingripa i den
mänskliga kärlekens namn, att
tvingas åse huru allt som vi hållit
kärt, vördat och älskat slites
sönder inför våra ögon, förintas och
lider namnlösa kval, utan att vi ens
förunnas sluta ögonen och vända
oss bort; ty vi kunna icke fly
undan. Vi stå mitt ibland dessa
ohyggligheter, fastän vi själva äro
skonade och vårt eget lidande blir
allt större ju häftigare striden
flammar omkring oss. Man skulle
kunna säga att vi äro i samma
belägenhet som den, vilken tvingas att
bevittna huru hans närmaste ljuta
en skräckfylld död i lejonhålan,
utan att han förmår skänka dem
ett tröstens ord, än mindre hjälpa
dem undan det oundvikliga. Ty är
det icke så, att vi under det gångna
lärt oss älska båda dessa parter,
som i dag stå mot varandra bakom
glimmande bajonettrader, och även
om vi bland dem sedan länge
tillbaka och än starkare nu, valt den,
med vilken vi tycka oss ha det
mesta gemensamt, så äro de likväl
alla våra bröder, kött av vårt kött
och ande av vår ande. När vi
därför i enig beslutsamhet rikta till
dem vår allvarliga och varnande
fredsvädjan, så är det främst för
deras skull, som i hatets
blindhet icke se djupet av sina lidanden
och olyckor och vidden av sin
förnedring, men även för vår egen
skull, vi som lida med dem och som
i vår svaghet slutligen skola falla
med dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
