Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1917 - B. A—t: Elsass-Lothringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. A—t: ELSASS-LOTHRINGEN.
247
förbundsstaternas led, på den andra
-ett envist, men år för år svagare
motstånd, underblåst av
chauvinist-pressen, vars ståndpunkt fick sitt
koncentrerade uttryck i
"Hamburger Nachrichtens" ofta citerade
ord: "Att nu ge dem, vad de skrika
efter (= allmän rösträtt) vore
liktydigt med att utlämna rikslandet
till Ultramontaner, socialister och
fransmän."
Omkring 1909 var emellertid
motståndet på väg att brytas.
Elsass-Lothringens ståthållare, greve
Wedel, varnade vid lantdagens
öppnande 1909 att spänna bågen för högt,
men antydde samtidigt, att en
författningsreform nu låge inom nåhåll.
Första officiella bekräftelsen gav
rikskanslärn, Bethmann-Hollweg,
den 14 mars 1910 i ett tal i den tyska
riksdagen, men de
förhandsupplysningar om arten av den nya
konstitutionen, ’’Strassburger Post" såg
sig i tillfälle att kunna ge,
tillfredsställde ingen. Så blev "reformen",
då den 1911 genomfördes, knappast
till det bättre.
Rikslandsinstitutio-nen bibehölls, någon representation \
förbundsrådet medgavs ej. Men
som ett viktigt steg mot
självstyrelse kan antecknas, att riksdagens
och förbundsrådets lagstiftande
makt bortföll. Denna obestridliga
fördel blev emellertid i det närmaste
till bara luft genom stadgandet, att
lantdagen skulle bestå av två
kamrar, av vilka den första genom
bestämmelserna för dess
sammansättning — kejsaren kunde, om han
ville, rentav utnämna kammarens
ledamöter! *— helt kom att ligga i
händerna på de styrande i Berlin.
Som helhetsomdöme kan sägas, att
i lika hög grad, som inflytandet
från riksdag och förbundsråd
minskades, i lika hög grad ökades
kejsarens personliga makt, som till och
med kom att sträcka sig in på det
budgetära området.
Att det missnöjda folket vid detta
förhållande skulle med elementär
nödvändighet rikta sina ögon at
väster, förutsades överallt i Europa.
Ty om också i politiskt avseende
en orientering från Frankrike
ägt rum, så hade dock aldrig det
kulturella sambandet med det gamla
moderlandet slitits.
Ar 1870 talade varje ens
någotsånär allmänbildad elsassare
flytande franska, och överallt förstods
språket, även i de lägsta klasserna.
Nu för tiden är visserligen
förhållandet ett helt annat, hos
hantverkare, arbetare och bönder träffar
man sällan en fransktalande,
medelklassen kan nog göra sig förstådd,
men mänger oupphörligt in
elsassi-ska glosor och vändningar, endast
de högre samhällsklasserna tala
fortfarande en korrekt och vårdad
franska. Men vad som trätt i
stället för det vikande romanska
tungomålet, är icke högtyska. När
man ej längre talade franska, föll
man helt enkelt tillbaka på
dialekten.
Det skulle föra alldeles för långt
att här gå in på den fransk-tyska
språkstriden, som med stigande
häftighet rasat sedan sekelskiftet. De
tyska intressenas talan fördes ofta
nog av synnerligt skickliga
representanter, som läto sig angeläget vara
att i sin aktion alldeles utesluta
varje häntydan på, att de leddes av
politiska hänsyn. I stället har man
sökt att genom upprättandet av
statistiska tabeller över procenttalet
fransk- och tysk-talande i de olika
distrikten så småningom beskära
skolschemat på den ena
veckolektionen i franska efter den andra. Men
motståndarna hade också att tillgå
smidiga taktiker, och i de flesta av
landets skoldistrikt lyckades man
sörja för, att i skolan den
nödvändiga undervisningen i franska gavs.
År 1909 ledde så Skolstriden till
en uppseendeväckande rättssak.
Rektorn vid gymnasiet i Colmar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
