Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1919 - Hedén, Erik: Sverige och det näst senaste världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
TIDÉN
den önskade. Men samtidigt
önskades ju förargligt nog samma krig
ännu ivrigare av den otrevligt
liberala folkmeningen.
I sin föregående bok om Oscar I:s
tid, Illusioner och
verklighet, lutade hr Hallendorff avgjort åt
krigspolitiken. Nu är han mera
tveksam., Skälet därtill skönjes tydligen
i vad han berättar om ett av Preussen
föreslaget förbund mellan detta,
Sverige och andra neutrala länder.
Nu var visserligen Preussen sin vana
troget avgjort ryssvänligt, och hr
Hallendorff anser ju eljes ingalunda
att ryssvänlighet är sympatisk, men
när Preussen säger det så ...
Emellertid anser han tydligen fortfarande
att det varit bättre om Sverige, vid
en relativt tidig tidpunkt, gått med
i kriget än att, som det gjorde, hålla
fred och därmed försaka alla frukter
av ett krig på de segrandes sida men
ändå reta Ryssland medels
novembertraktaten. Nu var det ju dock,
föragligt nog för hr Hallendorff, så
att just denna aktiva utrikespolitik
livligt förordades av den föraktade
folkmeningen. Den nöjde sig visst
icke enbart med blott traktatpolitik.
Novembertraktaten var däremot i
hög grad Oscar I:s och hans
diplomatis speciella verk. Att den gjorde
idel skada är alldeles klart. För
övrigt kan man naturligtvis från nutida
fredsvänlig synpunkt alldeles ej dela
1850-tals-liberalismens
krigsvänlighet, stödd som denna var på den
synförvändande Finlandssentimentalitet,
vilken så länge förvridit och skadat
vår utrikespolitik och
häpnadsväckande nog ännu tillåtes göra det.
Någon beundran för Oscar I:s
utrikespolitik lyckas i vart fall hr
Hallendorff icke ingiva oss. Det enda
resultatet den inbragte Sverige var
Rysslands löfte att ej befästa Åland,
ett löfte som självklart bröts första
gången det skulle stå provet, d. v. s.
när det nästa gång var krig i Öster-
sjön. Hr Hallendorff finner att
Oscar I var stor i den lilla
diplomatin. Man står tydligen på säkrare
grund, om man säger att han var
liten i den stora.
En avgjord förtjänst ägde dock
Oscar I:s diplomatiska politik vid
denna tid, och detta just därför
att den följde den förkättrade
folk-meningen. Det var Oscar I som
bröt det förhållande av nära
vänskap, ja beroende, vari Sverige
sedan Karl XIV Johans tid stått
till Ryssland. Onekligen var detta
förhållande, när det grundades, en
nödvändighet och hade sedan
bidragit åtskilligt att skydda freden i
Norden. Onekligen vart också det sätt
varpå förhållandet bröts onödigt
bryskt och den spänning som allt
sedan rått mellan de båda länderna
överdriven och olycksbringande. Men
i och för sig var det en för Sveriges
yttre och inre utveckling lycklig
vändning att dess regering bröt med
Ryssland och närmade sig
Västmakterna. Sverige trädde därmed ut ur
de konservativa och in i de liberala
makternas krets, och dess inre
reformarbete, som hotat att stelna, tog
åter fart.
Frågar man sedan hur Krimkriget
bör bedömas i dess helhet, så giver
sig svaret icke självt. Det är
oomtvistligt att Västmakterna därmed
gåvo stöd och ett förlängt skenliv åt
det ruttna och blodsudlade Turkiet,
jämfört med vilket även det
tsaristiska Ryssland ter sig sympatiskt.
Särskilt under det nyss slutade
världskrigets tidigare år, då England stod
i förbund med Ryssland men i krig
mot Turkiet, voro engelsmännen, ej
minst de liberala, föga hågade att
tänka vackert om de blodiga offer
som gåvos för Sebastopol. Man
citerade bl. a. ett ord av, vill jag
minnas, den store freds- och
frihandels-vännen Bright: »Krimkriget var en
kriminell handling».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
