Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1919 - Jändel, Ragnar: Sigbjörn Obstfelder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR JAN DEL: SI G BJÖRN OBSTFELDER.
187
Just därför att livet är honom så
stort och heligt, gripes han av vemod
när han ser, hur litet människorna få
ut av livet: »livet er musik, men
menneskene ha glemt at höre den».
Ständigt har han samma förtvivlade
fråga på läpparna: varför leva inte
människorna, varför förstå de inte hur
outsägligt dyrbart livet är?
Han är mystiker och visionär,
hans blickar söka sig långt bortom
Dödens gränser, men han dyrkar dock
detta livet så som ingen annan. Och
han bryter ut i smärtsam vrede över
den slags religionskult, vars utövning
består i ett själlöst stirrande mot skyn,
medan man glömmer det liv som
förtvinar runt omkring:
»Drag din himmel ner på jorden.
Gjör av jorden en himmel. Er ikke
den religion god nok?
— — — Alt dette transcendentale,
alt dette usynlige, alt dette hinsides.
Altid, altid kommer det iveien for et
menneskelig, ærlig arbeide. Er det icke
det som binder vore hænder? Vore
hænder, som jordens kraft blusser i.
De tenker på engle og de har ikek
tid til at dyrke Vorherres marker! De
tænker på engle, og de glemmer sine
blåöiede barn! ...
Nei, sålænge der endnu finnes et
menneske, der ikke er bli t til en
fyr-ste med solen i sine tanker og med
stolthet i sine öine, sålænge har vi
bruk for vört hode og vört hjerte og
vore hænder her og får la englerne
drömme i fred».
Jag tror icke att någon har skönare
uttryckt harmen över det livsfientliga i
kristendomen — icke den
ursprungliga, men den moderna — än
Obst-felder gjort det i »En pr ests dagbok»,
särskilt i de här citerade raderna.
Obstfelders språk var enkelt,
pregnant och målande. Han avskydde
allt ordprål. Varje ord måste vara
där och varje liten sats säger mer än
en annan skulle kunna säga på hela
sidor, ja hela volymer.
En vän till Obstfelder, som kände
honom redan som gosse, berättar att
det redan då låg en säregen makt i hans
stämma: »Den viskade, tonen
vibrerade som hos ingen annan». Sådan
möter han oss också i sina verk. Det
är just denna egendomliga viskande röst,
på samma gång fylld av en vibrerande,
genomträngande intensitet, som gör att
hans stil verkar så hypnotiserande.
Jag vet ingen så intim diktare som
Sigbjörn Obstfelder, det är symboliskt
för denna intimitet, att han nästan
alltid skrev i jagform.
Så har också, bland dem som lärt
sig förstå honom, den dyrkan som
ägnats honom fått en ovanligt intim
prägel. Ett uttryck för denna intima
Obstfelder-dyrkan, ger t. ex. Gunnar
Heiberg i de minnesord han ägnade
honom vid hans död, *) — han dog
ung, endast 34 år gammal.
»Obstfelder gick så stilla i livet.
Man kan icke höra att han är död.
Det var icke något starkt buller som
plötsligt stannade, icke någon hög röst
som bröts av. Det var bara en poet
som tystnade, då Obstfelder gled ut
ur livet.
Han var en stilla vandringsman här
på jorden. Han bar allt sitt med sig.
Han sökte och sökte, icke lyckan, utan
sanning, sammanhang, tingens mening,
»livets dejlighed» och under det han
gick, sjöng han sköna dikter, spelade
han härliga symfonier till glädje
foldern han träffade på vägen.
Han var en poet i sitt liv och i
sina verk. En sällsynt skald. En rik
hjärna. En ädel människa.
Käre Obstfelder.»
*) Ord och Bild 1900.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
