Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7-8, 1923 - Marcus, Carl David: Strindbergs naturalistiska skådespel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
CARL DAVID MARCUS
Hela komedien är en miljöskildring av en svensk konstnärskoloni
i Frankrike och är även som sådan i släkt med bohêmekretsen från
Böda rummet. Att den än i dag lever och förmått från år till år
hålla sig på programmet — naturligtvis i Tyskland! — beror på
dialogens slagkraft och kvickhet, på den otvetydiga humor, som bär
upp den ofta nog så skarpa satiren av kvinnans strävanden att
skaffa sig en ’ Värdig’’ ställning i äktenskapet som mannens kamrat.
Ehuru "Fadern" behandlar ett besläktat tema omsatt i det
tragiska är det dock värt förvåning och beundran hur Strindberg
förmått ta ut språnget till äktenskapsdramat. Ehuru Ibsen här är den
store föregångaren överträffas han dock av sin lärjunge, som från
och med detta verk blir den klassiske skildraren av äktenskapets
tragik i världslitteraturen. Det är svårt att med ett ord säga, varför
så är fallet, men måhända är orsaken den, att Strindberg stod livet
närmare än Ibsen och därför i högre grad uppträder som personlig
anklagare och försvarare. Uppränningen till dramat finner man
naturligtvis i hans egen åskådning av äktenskapet, i hans ångest att
bli mördad av hustrun — i dramat upplever han denna förnimmelse
ända till dess yttersta konsekvens. Grundmotivet — tvivlet på
faderskapet — är även en utveckling av hans fixa idé om hustruns
otrohet, varierad i det oändliga i "En dåres försvarstal". Men
säkerligen ha även ett par litterära verk spelat en viss roll, i främsta
rummet Ibsens Vildanden (1884). När man erinrar sig att
Strindberg trodde sig vara avkonterfejad i Hjalmar Ekdahls tragi-komiska
person, kan man förstå vilket intryck dramat i fråga gjort på
honom; som bekant är ett viktigt motiv i dramat att Hedvig icke är
Hjalmar Ekdahls dotter. Även en annan diktare kommer i fråga —
Guy de Maupassant, som Strindberg beundrade och säkerligen
studerade ivrigt under sin utrikesvistelse. Även denne store
kvinnopsykolog hyser vid sidan av sin beundran av och sin kärlek till den
parisiska världsdamen dock en stark känsla av kritik, stegrad till
förakt: han är en hjärtlös egoist.
I en av sina bästa noveller "Monsieur Parent" —ett märkvärdigt
namn! — i novellsamlingen med samma titel (1886) skildrar han
hur en godmodig, parisisk småborgare tyranniseras av sin hjärtlösa
fru, med vilken han har en liten gosse. Hon hatar honom, därför
att hon känner hur mycket bättre han är än hon själv och hon
bedrager honom år efter år ända tills makens gamla barnjungfru
väcker misstanken till livs hos monsieur Parent, som överraskar sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
