Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1926 - Händelser och spörsmål - Genèvekrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 HÄNDELSEN. OCH SPÖRSMÅL
full, ja oundgänglig, politisk tillgång, och kraven på permanenta platser fördes
fram med en hänsynslöshet som hade det gällt livsfrågor. England och
Frankrike bära i främsta rummet ansvaret därför. Mer än andra ha de bidragit till
att uppamma föreställningen om rådet som ett verktyg för de nationella
intressenas tillvaratagande i den internationella politiken och i enlighet med denna
grundsyn handlade de, när Tyskland skulle beredas plats i rådet. Redan i
Locarno hade, sägs det. Polen fått Frankrikes löfte om stöd för anspråket på
en rådsplats och vad Spanien beträffar överenskommo Briand och Chamberlain
att hjälpas åt för att skaffa det ett permanent mandat. Spanien liksom
Brasilien kunde åberopa sig på ett sympatiuttalande för sina krav som på sin tid
gjorts av Bourgeois och Balfour, och efter dylika löften från stormakterna var
det icke mer än naturligt att rådsaspiranterna skulle känna sig säkra på sin
sak och med tillförsikt låta sina krav utvecklas till nationella prestigefrågor, i
vilka folkopinionen engagerades till stöd för regeringarna. En nationalistisk
stämning blåstes upp i de platskrävande länderna, som gjorde det hart när
omöjligt för regeringarna att retirera utan att detta skulle erfaras som en
prestigeförlust och en nationell förödmjukelse. På detta sätt kom man till
Geneve med skeppen brända och det gällde, trodde man, bara att slåss
tappert så skulle segern vara given. Men var det förklarligt att rådsaspiranterna
skulle binda sig på detta sätt sedan de fått stormakternas löften, var det så
mycket mer häpnadsväckande att de franska och engelska regeringarna skulle
gå så långt, att åtminstone vad Frankrike beträffar det måste kännas som
en allvarlig prestig-eförlust om icke Polen erhölle sin plats. Än
egendomligare var det att engelska regeringen stick i stäv med en nästan enhällig
folkopinion skulle låta sig engagera för krav, som uppenbart voro ägnade att
äventyra Locarno, Tysklands inträde i N. F., ja förbundet självt. Men så
stark var övertygelsen att stormakternas ord voro lag i förbundet att alla
betänkligheter fingo vika.
Det blev ett första klassens fiasko för stormakterna och deras skyddslingar,
tack vare Sverige och dess representant, som på ett beundransvärt sätt höll
tappt mot hela anloppet av de samlade särintressena och därigenom räddade
förbundet för en än större olycka än den som inträffade. Hade rådet varit
enigt om att samtidigt med Tysklands inträde på en permanent plats utöka dessa
platser med ett par tre nya, framförallt en för Polens räkning, skulle Tyskland
med full rätt uppfattat detta som en manöver mot sig avsedd att kringskära
dess ställning i rådet. En brytning mellan Tyskland och Locarnomakterna hade
då blivit oundviklig. Men oavsett detta förefunnos alla de vägande principiella
betänkligheter mot en rådsutvidgning vilka berördes i föregående häfte av Tiden
och som voro avgörande för Sveriges hållning.
Här skall icke händelseförloppet i Geneve granskas närmare — därför hänvisas
till utrikesminister Undéns interpellationssvar, som utgivits på Tidens förlag —
utan blott några anmärkningar göras i anslutning till de betraktelser som gjorts
ovan. Vad då i främsta rummet den svenske representantens hållning beträffar
har allt som hittills kommit i dagen bekräftat ovederhäftigheten av de
förebråelser som slungades honom i ansiktet vid hemkomsten. Den svenske
utrikesministern förde icke blott Sveriges synpunkter till fullständig seger vid
marsmötet utan har förskaffat dem en förståelse bland folkförbundsmedlemmai’na,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
