Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1927 - Hyllander, L. Th.: Pressen och brottmålsreferaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
L. TH. HYLLÄNDER
inte under några förhållanden kommenteras på samma sätt som
vore de förhandlingar i andra beslutande församlingar eller
recenseras som vore de jämförbara med sceniska föreställningar. Allt
detta torde väl ligga i öppen dag, skulle jag förmoda.
Vad bör man då väl göra för att söka få bukt med det
tilltagande oskicket i fråga om kriminalreportagets utformning och
gestaltning? Flera förslag ha under den hittillsvarande
diskussionen framkommit, men om de flesta av dessa måste man nog säga,
att de äro allt annat än lyckliga.
Någon, vem låta vi vara osagt, har framkastat den tanken, att
pressen självmant borde avstå ifrån varje sysslande med
åtminstone de grövsta brotten. Ett "förslag", som, av skäl som förut
anförts och vilka f. ö. äro uppenbara för allom och en var,
naturligtvis inte under några omständigheter kan accepteras. Vid den
ovan omtalade diskussionen hos föreningen "Frisinnade kvinnor"
sökte en kvinnlig advokat draga sitt strå till stacken genom att
framkomma med ett ungefär lika dödfött förslag som det ovan
relaterade. Hon uttalade nämligen den förmodan, om det inte
kunde anses vara fullt på sin plats, att brottmålen, i likhet med
vad fallet är då det gäller vissa familjerättsliga mål, handlades
inför lyckta dörrar — ett onekligen radikalt, om än inte så
särdeles "sinnrikt" sätt att göra sig kvitt ett opassande och
skade-bringande kriminalreportage! Ingen förnuftig människa, ingen
jurist åtminstone, torde väl dock, för ens en sekund, känna sig
manad att slå vakt kring detta sällsamma projekt. Den ärade
för-slagsställarinnan synes inte ha fullt klart för sig, att satsen om
rättegångarnas offentlighet är en kardinalprincip, som man inte utan
att ytterst tungt vägande skäl tala därför får tumma på. I
England plägar man säga att offentlighet är rättegångens själ, själva
dess livsnerv, och detsamma kan givetvis med samma fog påstås
vara fallet jämväl hos oss. Och detta i alldeles särskild grad för
brottmålens vidkommande; här gäller det nämligen att väldigt noga
akta sig för att ens en skugga av en misstanke om
"hemlighetsmakeri" — som sådant kommer det nämligen utan minsta tvivel
att betraktas av den stora allmänheten om brottmålen i gemen
göras till föremål för en handläggning inför lyckta dörrar — må
falla in över vårt domstolsväsende. — Det helt säkert välmenta
förslaget måste man alltså på stående fot avvisa, för att i stället
söka efter andra och mera ändamålsenliga. Till den ändan kasta
vi en flyktig blick på utlandets lagstiftning i förevarande
hänseende.
I den danska retsplejeloven t. ex. ligger det i vederbörande
domstols fria skön att förbjuda alla pressreferat, jämväl av själva
huvudförhandlingen, såvida skäl finnas att antaga, att ett
offentligt återgivande av förhandlingarna skulle kunna komma att
utöva ett skadligt inflytande på målets utredning och avdömande.
Enligt gällande norska straffprocesslag är ett offentligt återgivande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
