Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 28 april 1931 - Nils Andersson: Krigsfångar och inbördeskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 Nils Andersson
v .•*,..■ . ■ . . ~ *
vetat vilka lidanden som återstodo hade han nog offrat sitt ben och
blivit utväxlad.
Ty knappt att de sjuka blivit så pass återställda, att de kunde ta
sig fram på kryckor, fingo de anträda resan österut, längre och längre
mot öster. Transporterna gingo i boskapsvagnar, och på de hårda
bräderna fingo de ännu sjuka fångarna ligga i veckor. De voro
trångbodda, fingo uselt med föda, många dogo under färden. Behandlingen
var brutal i den grad att man ryser när man läser beskrivningen. I
författarens vagn dogo två man, men det var icke tillåtet att kasta
ut liken, de måste vara med vid resans slut och redovisas. De
levande måste fördraga stanken av de i förruttnelse stadda döda.
Första vintern tillbringade de fångna i ett enormt läger som
saknade det nödvändigaste. De fingo varken vatten eller ved i sina
förfärliga jordkulor, där de sanitära förhållandena blevo rysliga. Fångarna
dogo som flugor, särskilt sedan fläcktyfus kommit in i lägret. Att
begrava de döda kom ej i fråga, slutligen förmådde man ej ens att
kasta liken utanför barackerna. De oerhörda lidandena bröto ner
även de fångnas psykiska hälsa, och det är fasansfulla interiörer av
moraliskt förfall som blottas i boken.
Efter denna första vinter fördes författaren jämte sina
överlevande kamrater längre österut, till trakten av Baj kalsjön, och där
följde mördande år av fånglägerliv med lus, smuts och kroppsligt och
moraliskt förfall. Döden och vansinnet skördade otaliga offer. Den
lilla kamratkretsen föll samman.
Författaren har med psykologisk skarpblick tecknat sina
kamrater, deras olika karaktärer och läggning. Där är den hederlige jätten
Pod, en bonde som ständigt drömmer om sin jord och sin hustru,
en moraliskt stark man, som dock till sist brytes ner av
fångenskapen. Där är den strame, väldisciplinerade underofficeren Snar
renberg, som håller sig uppe länge vid hoppet om en tysk seger men
slutligen blir vansinnig och hänger sig. Där är den snälle men erotiskt
vilde Brunn, som går under av onani. Där är den alltid vänlige och
modige cirkusartisten Hatschek — ja en hel rad av utmärkt
tecknade typer.
Detta fasta kamratskap upplöses långsamt av den mördande
fånglägertillvaron. Männen förlora den själsliga jämvikten, de bli griniga
och ovänliga mot varandra, det blir slagsmål och alla slags tragedier.
På samma sätt bland officerarna, till vilka författaren småningom
flytta över. De försöka hålla sig uppe och behålla sin värdighet,
men den faller långsamt av dem, även de bli till slut som djur,
förvildade, förstörda. Det värsta synes vara den sexuella nöden, som
åstadkommer många vidrigheter och perversiteter, varav följer
vansinne och självmord.
I skildringen skymtar Elsa Brändströms gestalt ett par gånger, och
boken är tillägnad henne. Hon utförde som bekant en stor humanitär
gärning under kriget, särskilt till förmån för de tyska fångarna i Sibi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
