Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 4 juni 1931 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEA TER
Av. NAT ELLGAR.
Jean-Jacques Bernardos subtila själsdrama En själ i nöd på
Dramaten handlar egentligen om två själar i nöd men meningen blir ju
härigenom bära så mycket intensivare. Och intensitet är kanhända
Bernards allra starkaste sida. Men till att anlita braskande yttre
sceniska effektmedel är han för försynt oth förnäm. Han har i stället
skapat den stumma teatern, på vilken man visserligen talar men där
det viktigaste i alla fall är det man tiger om. Blickar, miner,
åtbörder är Bernards sceniska tungomål, vältaligt och verkningsfullt, men
inte därför något tungomålstalande. Det är emellertid ganska
märkvärdiga saker de’ båda kontrahenterna ha att avhandla sinsemellan —
stumt, mimiskt.
På grund av den olika slags frändskap, som råder
människosjälarna emellan, utgår Bernard från, att vissa själar ha en
förutbestämd, intim gemenskap med varann, som gör dem från födseln
samhöriga, som den ena äppelhalvan med den andra. Men i denna
världen hitta de "rätta" sällan rätt på varann. Ibland, såsom i Bernards
pjäs, snudda de obemärkt vid varann och aningen om den hemliga
själsgemenskapen överfaller dem som namnlös ångest. Så glida de
bort från varann igen utan annat minne än en häftig själsskakning.
Man måste tillstå, att ämnet är nytt och märkvärdigt och ingalunda
otänkbart som levande verklighet. Men endast inom vissa kretsar.
För undantagsmänniskor och poeter finns möjligen risk att råka ut
för dylika eventualiteter. Något för vanligt borgerligt folk är det
bestämt inte. Vilket kan kännas tryggt att veta.
Dramaten framförde det litterärt värdefulla och psykologiskt
intressanta stycket med omsorgsfull utformning av de många ömtåliga
sceniska detaljerna och med fin känsla för tempo och nyansering.
Herrarna Armont och Gerbidon ha i sina pjäser velat ge något mer
än pikanta situationsbilder. "Kokottskolan" på sin tid var ett
mästerverk, farsernas fars, dessutom åtskilligt av samhällssatir,
urpari-sisk i stämning och typskildring. Det går inte att ge samma höga
betyg1 åt Ffun har ledigt på Komediteatern.
Innehållet, om också inte detaljerna, har man nästan på känn. En
parisiska, gift med en stenrik sockergrossist, tillbringar sin
"semester" (från mannen) med att i en väninnas sällskap studera det
gemena folkets liv — på boulevarder, danslokaler, kaféer. Som man
möjligen också kan räkna ut, kommer hon i dåligt sällskap och är
nära att råka ordentligt fast, då oförmodat en riddare av folket,
en bokbindare, uppträder och befriar henne. Hans ridderlighet
imponerar till den grad på den äventyrslystna miljonärskan, att hon
förälskar sig i honom och är beredd att lämna sin lyxtillvaro för att
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
