Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 31 jan. 1932 - Henrik de Man: Sociala krafter i Tysklands kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hitlerväljärna t. ex. betyder detta mycket mindre än den moraliska
och psykologiska följden därav. Jag tror inte ens, att en av hundra
nationalsocialistiska väljare skulle kunna svara på de elementäraste
examensfrågor om skadeståndets storlek och betalningsvillkor, alltså
inte heller vore i stånd, att bilda sig något tillnärmelsevis riktigt
begrepp om omfånget av den ekonomiska börda det innebär. Så mycket
starkare verkar därför föreställningen, att reparationsbördan har sin
grund i Versaillesfördraget och Tyskland som ensam skyldig till
kriget och att dess karaktär av straff ytterligare kommer till uttryck i
en förbindelse, som räcker till år 1988, som alltså också straffar
krigsgenerationens barnbarn.
Men man kan inte alldeles förstå revolten mot dessa ting, förrän
man tar hänsyn till den oerhörda psykologiska betydelsen av det
faktum, att nederlaget 1918 betydde ett plötsligt sammanbrott av det
tyska folkets hela traditionella tro (möjligen med undantag för dess
socialistiska del). Här har uppstått ett komplex, som ännu inte
funnit någon läkning. Det är detta som i första hand ligger till grund
för behovet av en avvältning av skulden. För de rent av patologiska
former, i vilka detta behov under vissa omständigheter kan ta sig
uttryck, är ingenting mer karakteristiskt än den sedan några år av
Ludendorff förda kampanjen mot "krigsskuldslögnen". Densamme
Ludendorff, för vilken en gång halva världen darrat, representerar
nu den meningen att en konspiration av — jesuiter och frimurare
varit skuld till världskriget, och han går så långt i sitt hat mot
främlingar, att han ser Tysklands frälsning i en emancipation från
kristendomens "främmande" tankevärld och i en återgång till Odens och
Valhallagudarnas gammalgermanska religion.
Dessa patologiska förvirringar illustrera likväl bara i en löjligt
extrem form arten av ett behov, som hos stora massor i mycket
allvarligare form strävar efter tillfredsställelse. Masstämningens
neuros är därvid tyvärr inte så exceptionell som den enskildes psykos.
Ty lika lite som man kan ta en Ludendorffs hallucinationsidéer
allvarligt, lika allvarligt måste man ta den masspsykologiska företeelse,
att ännu tretton år efter världskriget nästan en tredjedel av folket
känner sig tvunget att inom sina egna gränser göra "marxismen" och
judarna, alltså den proletära socialismen och kommunismen och det
liberala finanskapitalet och utom dess gränser "utlandet" ansvariga
för den lidna förnedringen.
Man har med rätta talat om nationalsocialismen som om en
feberföreteelse. Till grund för denna feber ligger inte bara den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
