Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 29 febr. 1932 - Ernst Wigforss: Socialdemokrati och konsumentintresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Socialdemokrati och konsumentintresse 139
Det finns naturligtvis en betydelsefull skillnad mellan att tillkämpa
sig förmåner på den fria sammanslutningens väg, såsom fallet är
med fackföreningarna, och att bruka statens maktmedel för sina
syften, såsom sker då priserna höjas genom tullskydd, minimipriser
eller dylikt. Men frågan är, om socialdemokraterna skulle vilja pressa
denna olikhet alltför långt. Det är naturligtvis mycket nyttigt att
rikta uppmärksamheten på det motsägelsefulla i de flesta borgerliga
gruppers hållning gentemot intressekonflikter där lönarbetare äro
inblandade, och sådana där saken gäller "näringsidkare". Betodlingen
får icke inställas, det anses för en landsolycka, och kunna inte
betodlare och sockerbolag komma överens om betpriset, måste staten
träda emellan och säkra det belopp som skiljer, även om det uppgår
till miljoner. Men om verkstadsföreningen och metallarbetarna inte
kunna enas om lönerna, faller det ingen in att kräva statsanslag för
att täcka skillnaden och därigenom rädda landet från en storkonflikt.
En strid mellan sockerbolagen och deras arbetare kunde ha samma
följder som en betodlarstrejk, men skulle inte föranleda samma
statliga inskridande. Om sockerbolagen ägde bet jorden och konflikten
gällde arbetspriserna på betfälten, kunde man säkerligen inte heller
räkna på statsanslag för att utjämna differenserna. Det kan inte råda
något tvivel om att det är betodlarnas egenskap att vara jordägare
och företagare, som givit upphov till statsmakternas mera välvilliga
hållning.
Men detta hänger samman med den starkare ställning som
"näringsidkarna" fortfarande intaga i vårt politiska liv i jämförelse med
lönarbetarna, och med ändrade maktförhållanden skulle läget bli
annorlunda. Det är för övrigt uppenbart, att socialdemokratin inte låter
avskräcka sig från statliga åtgärder, t. ex. arbetslöshetsförsäkring,
genom påpekandet att de skulle utgöra ett stöd för arbetarna i
lönekampen. Snarast tvärtom. Det kan alltså finnas skäl för att i en
diskussion om prishöjningar och konsumentintressen bortse från
skillnaden mellan att genomdriva något med hjälp av statens tvångsmakt
och att endast ha att lita till en facklig organisation.
Den som söker visa, att arbetarrörelsens ställning till
konsumenterna är inkonsekvent och i detta syfte hänvisar till
fackföreningspolitiken, får nog göra sig beredd på svaret, att en löneförhöjning
inte är detsamma som en höjning av varupriset. Svaret räcker ett
gott stycke och kan icke avfärdas såsom en undanflykt. Lönerna
bestämma inte priserna, där det finns konkurrens, och i den här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
