Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1932 - Albert Lauterbach: Normal eller onormal kris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Normal eller onormal kris 207
manbrottet av de internationella kartellernas pris- och
kvantitetspolitik. Den kapitalistiska hushållningen har delvis förlorat sin gamla
mekanism som reglerade prisernas rörelse uppåt och nedåt utan att
dock kunna lösa planhushållningens problem.
Så ha ovädersmolnen dragit sig samman från alla håll, och då
ovädret urladdade sig, utbröt i den kapitalistiska världen en panik,
som yttermera försvårade räddningen. Om under tidigare kriser
sparmedlen så småningom växte, då produktionen inskränktes, och
räntesatserna föllo, medan ledigt kapital flöt bort till kapital fattiga
länder, så har allt detta nu vänts till sin motsats. Kapitalströmmen
flyter till följd av den panikstämning, som bemäktigar sig
kapitalismen, just till de kapitalrika länderna som Frankrike, räntesatserna
stiga mitt under krisen just i de länder, som hårdast drabbats, såsom
Tyskland och Österrike. Genom den onormala kapitalrörelsen och
budgeternas sammanbrott vackla penningsystemen i de mäktigaste
länderna. Bankfallisemangen hopa sig i de demokratiska länderna såväl
som i de diktaturstyrda, i Amerika och i Italien. Den politiska
oron, de fascistiska strömningarnas tillväxt i Centraleuropa såsom
följd av krisen förvärrar i sin tur ytterligare oredan inom
näringslivet.
Sålunda är den nuvarande världskrisen i själva verket både till sin
utbredning och sin hårdhet betydligt svårare än det förgångnas
normala kriser. Det är i verkligheten ett sammanträffande av ett antal
olika kriser: strukturkrisen inom Europa och inom viktiga
näringsgrenar i den övriga världen efter kriget, den normala
konjunkturnedgången under de sista två åren samt därtill de sista månadernas
kredit-, pening- och socialkris. Och i enlighet därmed måste man
bedöma utsikterna till dess övervinnade. De regelbundna
störningarna har kapitalismen förmått övervinna också under de långa
krisvågorna såsom mellan 1873 och 1895, och detta även efter en rad
dåliga år. En lindring av krisen är därför ingalunda osannolik. Men
om den med egna medel någonsin kan bli kvitt strukturkrisen, en
medelbar följd av det imperialistiska kriget, är mer än tvivelaktigt.
Även en förbättring av det ekonomiska läget kan dock knappast
befria arbetarklassen från arbetslöshetens gissel så länge
kapitalismen består. Och framför allt veta vi att även om krisen lindras,
så kommer om högst några år en ny och om möjligt ännu svårare
kris. Att förhindra att vi överhuvud taget skola uppleva en sådan
kris, det är den socialistiska arbetarklassens historiska uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
