Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Ernst Wigforss: Pånyttfödd kapitalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2/0 Ernst Wigforss
finansiella reformer, har kapitel om guldmynt fotens framtid, om
kapitalexporten, om skadestånd och krigsskulder, om handelspolitik och
tullar, om internationella karteller och om planhushållning. Kritiken
av guldmyntfoten, sådan den fungerat i praktiken under senare år,
är den även för svenska läsare välkända. Salter vill gärna tänka sig
ett verkligt återställande av guldet som grundval men med säkra
garantier för gott uppförande eller rättare god ledning. Och tydligen
vid nya guldvärden för både pundet och andra valutor. En höjning
av prisnivån till 1929 års nivå med därpå följande stabilisering anses
önskvärd. Men det är tvivelaktigt om låga räntor eller
penningpolitiska medel över huvud kunna tillräckligt stimulera en lamslagen
företagsamhet. Salter rekommenderar därför att direkta åtgärder
samtidigt vidtagas för att få i gång produktionen av nyttiga ting,
däribland också en utvidgning av offentliga arbeten.
Men den internationella sidan av saken gör sig genast påmind, och
Salter erinrar om den uppenbara sanningen att folken inte kunna
med framgång sträva efter mål som utesluta varandra. Ett land kan
inte från gammalt vara stor fordringsägare och samtidigt vägra att
ta emot främmande varor. Det kan inte vara stor exportör och
samtidigt vägra att låna ut nya pengar. Världens mest trängande behov
för närvarande är att återställa det förtroende, som är nödvändigt
for att låneverksamheten, d. v. s. kapitalexporten på nytt kommer i
gång. Men det hindrar inte Salter att öva en synnerligen skarp kritik
mot den internationella lane verksamhet, som efter kriget ägt rum,
inte minst mot de stora lånen till staterna. Både från långivarnas
och låntagarnas sida har denna verksamhet enligt Salter i ett stort
antal fall varit "vårdslös, extravagant och slösaktig". En hel del
drastiska exempel anföras, t. ex. Columbia som från 1924—28 lånade 153
milj. dollars och använde en stor del för att bygga en järnväg mellan
ett par dalar, skilda åt genom en 9,000 fot hög bergskedja.
Kommersiellt var järnvägen inte motiverad då båda dalarna hade
utfartsvägar till sjön. En dyrbar tunnel genom toppen på bergskedjan
påbörjades men övergavs, och medan staten höll på med tunneln, byggde
de lokala myndigheterna en dyrbar väg över bergen. Konkurrensen
mellan långivarna säges ha verkat demoraliserande. Europeiska
stater ha kunnat rusta och upprätthålla diktaturer med hjälp av
utlandslån. "Utan fruktan att bli motsagd av någon person i
ansvarig ställning med kännedom om staters och kommuners lån under
åren 1926"—28, vågar jag påstå att, med undantag för lån som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
