Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 3 maj 1932 - Arvid Ernvik: Människan och maskinen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 Arvid Ernvik
"att de göra det lättare för arbetaren att uppfatta sin verksamhet som
ett arbete för det gemensamma bästa".
I sista hand skulle alltså ytterligare förkortad arbetstid, ytterligare
reducerad trötthet och ökad vilja till självbestämning i den fackliga
kampen kunna bli medel till att skapa bättre samverkan mellan
arbetsmål och livsmål. Ett nytt och bättre kulturtillstånd kan inte
förverkligas, så länge sociala missförhållanden tolereras av samhället.
Sammanfattande skulle vi nu kunna säga, att rationaliseringen
underlättar arbetet, mera arbete utföres men tröttheten minskas. Vidare
möjliggör den avkortning av arbetstiden och därmed också ökad tid
till själsodling. Den höjer arbetsprestationens och arbetarens egen
nivå, han kan uppfylla högre ställda krav och får därigenom ökad
arbetslust. Slutligen gör rationaliseringen de trivialaste göromålen till
vanehandlingar.
Det bekräftas av både Hendrik de Man och Henry Ford, två av
vår tids främsta kännare av arbetarklassens mentalitet, att många
arbetare föredraga ett enformigt repetitivarbete framför sådant som
kräver initiativ och stort ansvar. En arbetare, som en längre tid varit
sysselsatt med specialarbete av visst slag, övergår ogärna till annat
specialarbete. I den av prof. E. Atzler utgivna handboken i
arbetspsykologi (Körper und Arbeit) finnas flera exempel härpå, av vilka
ett par må anföras. Sålunda berättar den kände arbets fysiologen
Arnold Durig om en arbetare, som efter att i 14 års tid ha infört
plåtstycken i en stansmaskin och stansat 34,000 lock om dagen blev
tillfrågad, hur han fann sig i arbetet. Han svarade, att han alltjämt fann
det intressant och att han alls icke önskade ombyte. I en fabrik
arbetade 10,000 kvinnor med inpackning av glödlampor. Under 12 år
hade de inpackat i medeltal 13,000 lampor pr dag och därvid utfört
samma rörelser och handgrepp inte mindre än 50 miljoner gånger.
Ändå voro de alltjämt intresserade av sitt monotona arbete och ville
inte ha något annat. I sina undersökningar vid "Akademie der
Arbeit" kom Hendrik de Man till liknande resultat.
Problemet maskinen och människan rör sig till sist inte om
maskinhatet, inte heller om arbetstidens längd, inte om
reallönernas och arbetspremiernas vara eller icke-vara, utan det rör sig om
själva arbetsintensiteten. Det måste, säger prof. Durig, just nu i
industrin skapas optimala arbetsförhållanden för maskiner och
människor, under vilka de största värden kunna alstras med den ringaste
energiförbrukning och minsta möjliga slitning av den mänskliga
organismen. Det måste dras upp gränser för utnyttjandet av den
mänskliga arbetsförmågan, som ligga högre än trötthetströskeln och som
förhindra, att hälsan skadas. Sedan åttatimmarsdagen blev
verklighet, ha arbetarna tillerkänts ett visst mått fritid, varigenom
förkrigstidens viktigaste behov tillfredsställdes. Därför gäller det
numera inte hur länge man skall arbeta, utan hur arbetet skall utföras.
Vid sidan härav har en ny och vital fråga dykt upp för
arbetarklassen : hur skall fritiden användas ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
