Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1932 - In- och utrikes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 In- och utrikes
744 milj. kr. De ökningar som tillkommit under riksdagen,
väsentligen på regeringens initiativ, ha ökat summan till omkring 770 milj.
Det är alltså under en alltmera skärpt kris från år 1930 inte tal om
en minskning av statens utgifter utan snarast om en utsvällning. I
ljuset därav ser man med en viss skepsis de bilder som målas av
oerhörda och förr aldrig upplevda indragningar på den riksstat, som
skall komma 1933—1934. Svårigheterna för en stark begränsning
av statsutgifterna äro djupt rotade i förhållandenas egen natur.
Däremot är föreställningen om att statsbudgeten skulle variera upp och
ned i nära anslutning till växlingarna i näringslivet och i
medborgarnas samlade inkomster, tydligen byggd på obekantskap med
statsutgifternas natur. De kunna bäst jämföras med vad som i det
enskilda företaget kallas för "fasta kostnader", vilka inte alls variera
lika starkt som de "rörliga". Om företaget måste inskränka driften
och avskeda arbetare gå inkomsterna väsentligen tillbaka. Men
fastigheterna skola underhållas, skatter och försäkringar betalas, chefen
får bli kvar, hela organisationen kan endast i ringa mån hastigt
begränsas, skuldräntorna bli inte alls förminskade. Statsapparaten kan
betraktas som en form av samhällets fasta kostnader, och det är
självklart, att statsutgifterna under en tid av inskränkt ekonomisk
verksamhet skola utgöra en betydligt större del av folkhushållets
samlade utgifter än under en högkonjunktur.
Vi kunna erinra oss hur det gick till under den förra stora krisen,
alltså åren närmast efter 1920. Då klagades också högljutt över
statsmakternas tröghet att begränsa utgifterna, och från mycket
sakkunnigt och vederhäftigt håll gjordes jämförelser mellan den starka
sänkningen i prisnivån och den relativt ringa nedgången i
budgetsiffrorna, vilket alltså måste innebära en reell stegring i statens
utgifter. Nu föreliggande undersökningar göra det möjligt att
åtminstone i grova drag se denna utveckling belyst genom jämförelser
mellan de skatter medborgarna få betala och deras samlade
inkomster. Enligt beräkningar, intagna i Arbetslöshetsutredningens
betänkande, skulle samtliga skatter till stat och kommun år 1920 ha
utgjort ej fullt 14 proc. av nationalinkomsten, men åren 1921 och
1922 ha de sprungit upp till över 19 proc. för att sedan under de
följande uppgångsåren åter sjunka till 15 proc. och 14 proc. För
enbart statsskatternas del är stegringen under krisen mindre
utpräglad, då dessa skatters andel i nationalinkomsten endast steg från
8,3 proc. år 1920 till 9,9 proc. år 1921. Men förklaringen härtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
