Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Ernst Wigforss: Ur krisdiskussionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 Ernst Wigforss
direkta beskattningen, de starka engelska bankerna — som hindra
företagen att göra konkurs — föras sålunda fram såsom orsaker till
Englands svårigheter. Tyvärr sker det på ett sätt, som om de kunde
spela en roll vid förklaringen av den världsomfattande krisens
uppkomst eller av svårigheterna att övervinna den. Såsom redan ovan
blivit nämnt, förefaller det inte, som om Clay själv tydligt
uppmärksammat de olika förutsättningarna för de olika omdömena, och strax
efter talet om de stela engelska lönerna som krisskärpande träffar
man på en passus om att England de sista åren klarat sig betydligt
bättre än "något annat land", och som bevis framdrages den ringa
nedgången i konsumtionen av både livsmedel och sådana lyxartiklar,
som inte bära köpas av rikt folk. Denna genom stela löner plus
arbetslöshetsunderstöd vidmakthållna konsumtion skulle ju vara
Englands särskilda olycka!
Men för att vända tillbaka till Clays uppfattning om det
ögonblickliga läget, är det ju klart, att han väl förstår anledningen till att
företagsamhet och investeringar hållas tillbaka under en krisperiod,
och trots sina sympatier för laissez-faire och sin motvilja mot
utvidgningar av området för statens verksamhet, tillråder han öppet
kapitalutlägg "inom statens nuvarande verksamhetsfält" för att ge
hela näringslivet en stöt framåt:
"I det läge vari landet befinner sig just nu, är staten den enda myndighet
eller instans, som kan sätta igång med utgifter tillräckligt stora för att
nämnvärt påverka rörelsen inom näringslivet. Sådana utgifter kritiseras från
den utgångspunkten, att staten bör öva den strängaste sparsamhet. Denna
kritik synes mig vila på en missuppfattning av sparsamhetens innebörd."
Löpande utgifter, t. ex. för arbetslöshetsförsäkringen, böra
bestridas av löpande inkomster, och att Clay på den punkten anser
nedskärningar vara riktiga, är klart eftersom han i en kungl, kommitté
1931 förordade dem,
"men — tillägger han här — om föremålet för utgifterna har karaktären
av kapital, en förbättring av samfärdsmedlen eller i anordningar för vår
trevnad, eller bostadsbygge, överhuvud sådant som kommer att räcka många
år och ge avkastning många år, då är det inte oekonomiskt utan bara vanligt
finansiellt sunt förnuft att bestrida utgifterna genom lån."
Att Keynes länge och energiskt företrätt samma mening, är känt.
Han upprepar här endast i korthet sin gamla uppfattning, att låga
räntor — särskilt om de bära gälla korttidsplaceringar — inte i och
för sig äro någon garanti för nyvaknad företagsamhet. Även om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
