Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 25 aug. 1932 - Litteratur - Eduard Heimann: Sozialistische Wirtschafts- und Arbeitsordnung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 Litteratur
gen» har Heimann tidigare varit intresserad av att visa, att de kunna
bevaras även i en socialistisk hushållning och att alltså kritikerna gå vilse,
som genom att förneka detta velat visa socialismens omöjlighet. Även
i föreliggande skrift ägnar Heimann saken stor uppmärksamhet, och man
har till en början nästan intrydket att han underskattar olikheterna
mellan denna prisbildning i ett verkligen fritt d. v. s. den fria konkurrensen
underkastat näringsliv och ett planmässigt reglerat. Då han senare
kommer in på monopolbildningarnas betydelse och monopolens roll i en
socialistisk organisation, mildras emellertid detta intryck betydligt. Frågan
är ändå om det inte får anses olämpligt att tala om »riktiga, objektivt
giltiga priser» o. s. v. Men man bör inte av denna något dojgimatisika
terminologi förbise värdet av att Heimann så starkt understryker
betydelsen av jämförbara kostnadsberäkningar. Även om samhället inte vill
låta leda sig av »kostnadsprincipen», är det nödvändigt att veta, vad man
avviker ifrån och varför man gör det.
Med decentraliserad ledning av själva produktionen under hänsyn till
en inom vissa gränser fri prisbildning, följer en form av konkurrens och
även möjligheter till olika inkomster inom olika företag. Man kan säga
att det är ackords- och tantiêmeprincipen tillämpad i stort. Att
förebygga stötande olikheter finnes som bekant många vägar, och även dem
går förf. igenom. Men friheten för de enskilda delarna av näringslivet
måste naturligtvis framför allt begränsas i syfte att förhindra ekonomiska
•kriser, och nästa del av framställningen är just ägnad åt
planhushållningens genomförande. När det gäller kriserna, lägger Heimann den
alldeles avgörande tonvigten på »rationaliseringen», d. v. s. de tekniska
förändringarna, och han utvecklar skälen varför han — numera — är av
den uppfattningen, att arbetslösheten genom rationalisering inte
»autø-matiskt» kompenserar genom nya arbetstillfällen. I centrum för
planeringen står naturligtvis kreditgivningen, men dess reglering genom samhällets
organ strider iqke mot den fria prisbildningen och den decentraliserade
ledningen av produktionen. »Inte marknadens frihet odh inte
upphävande av marknaden utan marknadens inbyggande i den c|entralistiska
planen, marknadens ledning genom denna plan, det är socjialistisk
ordning.»
Allt det sagda gäller* för den del av näringslivet, som nu kan kallas
»kapitalistiskt». Jordbruket är en sak för sig. Där äro — i bondebruken
— arbete oah egendom redan förenade, och formerna för inordning i en
socialistisk organisation behöva i praktiken inte mycket ändra på det
be-stáenüe. Tlven annan smådrift än jordbruk kan naturligtvis pä samma
sått bevara uen enskilda egendomen, inramad i den allmänna planen.
Sista delen utgör ett energiskt inlägg för industriell demokrati,
»so-qialismen. nedifrån», som behöver möta och fullständiga den organisering
av en soc-ialistisk hushållning, som »uppifrån» griper sig an med
egendomens socialisering och den planmässiga ordningen. Framställningen har
samma egenskaper, som i allmänhet utmärka Heimanns författarskap
oc’Ji göra det värt att studera vad han skriver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
