Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 10 sept. 1932 - Otto R. Wangson: Kvinnan och arbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 Otto R. Wang son
och kvinna och som även ger anvisning på en rationell
arbetsfördelning. Kvinnorna äro ju dock ostridigt fysiskt svagare än männen:
tunga och särskilt påfrestande arbeten ligga inte för deras röst.
Dessutom sakna de chefsegenskaper, över huvud högre organisations- och
ledar förmåga, initiativ, överblick och ryggrad. I lägre befattningar
äro de nog bra, ja, understundom rent av oumbärliga. Men det mera
kvalificerade (= det högre avlönade) arbetet måste på dessa givetvis
strängt sakliga grunder fortfarande reserveras för män.
Är nu detta resonemang verkligen bara camouflage för medveten
eller omedveten manlig könsegoism, de obotfärdigas sista förhinder?
Det har redan medgivits: resonemanget innehåller en sund kärna
av sanning. Och just därför att man och kvinna inte äro lika utan
väsensolika, äro helt o jämförbar a storheter, komplettera de varandra
så lyckligt, i samliv som i yrkesliv.
Jag håller därför heller inte för osannolikt — tvärtom — att vissa
arbetsområden äro mannens naturliga, andra kvinnans. Men då det
gäller att här utstaka några gränser, stöter man genast på stora
vanskligheter. I teorin går det väl så någorlunda; därmed sker ju heller
ingen orätt och ingen skada . . . Praktiskt blir problemet hart när
olösligt. Jag känner mig där på ett gungfly av mer eller mindre
grundlösa fördomar. Passar en kvinna till det och till det? Mina
fördomar, som jag delar med hela min samtid {även kvinnorna själva),
svara i allmänhet utan betänkande och alltså utan tvekan nej.
Omöjligt — och framför allt: löjligt. Men har man råkat få se lite av
livet och världen, och har man dessutom lärt sig lite självkännedom,
så vet man hur relativt och hur inpyrt av fördomar (köns-, ras-,
nationella, ja, provinsiella) ens omdöme är. Och man underkastar det
kanske en kritisk revision. Man konfronterar sin första reaktion med
eftertanke och erfarenhet. Och resultatet stämmer alls inte med
faciten.
Kan ni tänka er kvinnor som poliskonstaplar, soldater,
spårvagnskonduktörer och sjåare? Väl inte utan åtskillig ansträngning och
framför allt obehag. . Tänk så onaturligt, "okvinnligt", heter det ju.
Så reagerade jag också själv för snart femton år sen, då jag i
Finland och Ryssland första gången påträffade kvinnlig spårvägs- och
tågservis. Men efter 14 dagar lade jag knappt märke till fenomenet.
Och varje gång jag känt en instinktiv lust att tjuta med ulvarna
och sagt mig: i det och det yrket eller i den och den befattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
