Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 2 okt. 1932 - Från läsarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från läsarna 573
det resultatet, att han, helst vill kompromissa sig bort från de
idéstrider, som ha sina rötter i klasskampen.
Lindström anför med gillande en engelsk tolkning av det demokrai
tis(ka styrelseskickets innebörd: government by discussion — styrelse
genom diskussion. Kloka och erfarna män komma samman och
diskutera samhällsfrågorna. De ta hänsyn till motparten, de få sina cirklar
vidgade, och ur denna konfrontation framgår samförståndslösningen,
kompromissen.. »Ju mera medveten kompromissvilja det finnes, desto
lättare fungerar det demokratiska samhället.»
Helt säkert skulle med mera kompromissvilja riksdagsarbetet gå
fortare undan. Fias koma i Geneve skulle helt säkert också bli färre.
Om den ekonomiska krisen i någon större utsträckning beror på
bristande kompromissvilja, vågar jag inte avgöra. MacDonalds försök
att hejda den genom att kompromissa sig in i en borgerlig regering
synes i varje fall inte ha haft någon större framgång. Ty reaktionen
kompromissar inte, så länge den har makt att låta bli. För att bryta
detta motstånd kräves inte kompromissvilja, utan klasskamp. Men
Lindström vänder sig kanske här just till reaktionen för att göra den
mjukare. Man har ju ganska länge haft på känn, att ställningen som
»en av Sveriges främsta socialistiska teoretiker» (Nordisk Familjebok,
bd 12, tryckt 1930) inte längre skänker Rickard Lindström den fulla
tillfredsställelsen, utan att han vill utföra en fostrargärming av störne
mått. Emellertid kan han vara övertygad om att de applåder, den
borgerliga pressen slösar på hans skriftställeri, inte bero på någon lust hlos
borgardömet att lara av honom, utan på dess cyniska förhoppningar,
att arbetarna skola lägga hans förmaningar på hjärtat.
I samma anda underskriver Lindström lord Morley’s »intressanta
synpunkter» på frågan, varför det ljuges så mycket i det politiska
livet. Människorna sakna »förtroende för att ett fritt västeuropeiskt
samhälle, som nått vår utvecklingsnivå i religiös, moralüsk och social
bemärkelse — skall kunna anförtros den stora uppgiften att finna sin
egen lämpliga livsform». Det låter, som om Morley & Lindström;
betraktade samhället som något mystiskt väsen, som svävade ovanför
människorna. Men i det demokratiska samhället utgöra ju människorna
det levande, politiskt initiativmäktiga elementet. Hur skulle då
»samhället» kunna lösa de sociala frågorna åt människorna?
Än vidare. Lindström använder på ett ställe uttrycket »ett verkligt
samhällsbehov» och synes även här underförstå detta begrepp.
Behöver man verkligen upplysa Lindström om att samhället är splittrat
och det på grund av människornas varandra korsande behov i materiellt
och andligt avseende? Och är inte det myckna ljugandet en följd av
hetsigheten i den klasskamp, som uppstått därav?
Slutligen gör Lindström, fortfarande med den liberale lordens hjälp,
en distinktion mellan »den tillåtna och den otillåtna kompromissen»:
den förra är en akt av klokhet, den senare av indolens och feghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
