Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 31 maj 1934 - Victor Svanberg: Agnar och vete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agnar och vete 295
Hunger. Men vad betyder den dikt som avslutar boken? Där talas
om stillhet och vila. Är det förintelsen, eller är det en blommande
äng i Blekinge?
Svensk prosa gav 1933 inte mycket nytt. Den är merkantiliserad
på ett annat sätt än versen. Det är, mänskligt sett, både förklarligt
och förlåtligt. Ingen kan leva på att skriva vers i detta land, det
veta våra poeter på förhand. Däremot finns det möjligheter att
leva på prosaförfattarskap, n. b. om man är flitig. Fliten måste
då vara så stor, att det blir minst en bok om året. Världsspråkens
författare kunna leva hederligt på en bok vartannat år; med rikare
produktion och ett någorlunda anseende bli de rent av rika.
Dessutom äro de ofta rika på förhand. Rika svenskar, som skriva, bli
nästan aldrig mer än dilettanter, ett förhållande som jag inte vågar
ge någon förklaring på, om inte den att vi äro ett trögt folk. Att
vi emellanåt äro hetsiga, hjälper i detta fall föga. Undantar man
fantasimänniskor som Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman ha
svenska yrkesförfattare en sorglig lott. Deras flit mekaniserar dem.
Just nu är det nedslående att se, hur snabbt mekaniseringen
drabbar författare som satt sig före att bryta nya vägar. Knappt ha
de funnit en form som vunnit en smula erkännande, förrän de
massproducera i den i stället för att experimentera vidare.
Harry Martinson, som är en äkta och originell lyriker för ett
fåtal, gör lycka inför en större publik med osmälta reseskisser, och
genast är han parat att slunga ut den ena resan mållösare än den
andra. Erik Asklund håller sig inom vårt Lilla land, och vare sig
han trampar Stockholms asfalt eller landsbygdens cykelvägar,
snurrar han runt kärlekens fysiska medelpunkt med en hastighet av jag
vet ej hur många sekundmeter. Att farten är hög är ju inget fel,
men variationerna äro för små för att intressera sida efter sida och
bok efter bok.
Olle Hedberg är en annan god berättartalang som håller på att
förflackas. Om det snabba svepet är Asklunds specialitet, så har
Hedberg naturlig fallenhet för den omständliga, detaljrika
situationsmålningen. Men i stället för att pröva sin förmåga på nya stora
uppgifter — psykologisk nyanskonst sådan som hans båda första
böcker gåvo löfte om ■— tar han billiga upparbetade ämnen och når
lättköpta bokhandelssuccéer. Fria på narri handlar om ett
hembiträde, som förförs av herrn i huset. Naturligtvis kan det ämnet
bli både mänskligt och konstnärligt givande. Det kan varje ämne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
