Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 27 juni 1934 - Nat Ellgar: Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356 Nat Eltgar
En gång vart hundrade år skrivs en odödlig bok, har någon sagt.
Om detsamma gäller komedier och farser är ovisst men ett slags
sekularverk i sin genre är Kokotßskolan av Armont och Gerbidon,
naturligtvis fransmän.
Stycket är en lektionskurs i konsten att bli kokott. En kokott är
inte bära en lyxvarelse, påstå författarna. En kokott är en
social, nationalekonomisk nödvändighet. Flertalet stora stats- och
affärsmän behöva erotiken som stimulans. Deras idéers friskhet,
impulsiviteten och beslutsamheten i deras handlande är beroende av
kokottväsendets sunda utveckling. Det är klar, frank, fransk logik
och blankögt förnuftstänkande utan omsvep.
Styckets dammige greve såsom språkrör för denna ogenerade
livsfilosofi går metodiskt tillväga och har ordnad undervisningsplan.
Han låter eleven pröva sig på enklare uppgifter först (en fattig "kis"
och en handelsresande) men vakar med argusögon över att hon inte
sliter ut sig på försökskaniner. De högre uppgifterna (ministrar och
societetslejon) måste noggrant förberedas, för vilket ändamål han ger
en specialkurs i högre levnadsvett med improviserad bil och dito
teaterloge. Resultatet överträffar hans förväntningar och festligt
återspeglas grevens egen förvandling till allt högre elegans i täkt med
elevens framsteg. Så har han också hittat ett förträffligt medium:
Ginette, som hon hette i början, för att i slutakten döpas om en tredje
gång till Geneviève, namnet på Paris’ skyddshelgon. Här är styckets
och ironins klimax. La Grande Cocotte står fix och färdig att vid
ridåfallet gå mot sitt livs "träff": en premiärminister.
Naturligtvis kan icke denna sak spelas här som i Paris. Fars- och
spextricks fingo ersätta vad som brast. Alla sätt äro ju bra utom
de tråkiga.
Dramaten ansåg sig böra ställa till med en extra sista muntration
i juni, kallad Tre och En, av fransmannen Denys Amiel.
Teaterprogrammet sökte på två långa sidor övertyga oss om M. Amiels
märklighet som dramatisk författare, men alstret denna gång måste varit
för exklusivt parisiskt för att njutas i djupare klunkar på våra
breddgrader. Allt rörde sig ganska på ytan. Spelet var något slags trall
och sprall med pyjamasuppvisning, feltagning på sängkammardörrar
och annat pålitligt farsdramatiskt abc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
